Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

Riskbedömning för självmord

En bedömning av självmordsrisken hos barn och ungdomar med depression och ångest är viktig för att tidigt fånga upp de som riskerar att ta sitt liv. Även självskadebeteende är en riskfaktor.

​Depression och ångest är förknippade med en ökad risk för självmordstankar. Inom hälso- och sjukvården behöver man därför göra en bedömning av självmordsrisken för att tidigt fånga upp personer med risk för att ta sitt liv. Om det finns en självmordsrisk är det viktigt att man planerar för stöd och återkommande bedömningar, gärna i samverkan med närstående. Vid självmordsnära tillstånd kan psykiatrisk slutenvård med möjlighet till kontinuerlig observation behövas.

De vanligaste diagnoserna hos ungdomar som tagit sitt liv är depression, ofta i kombination med missbruk eller beroende. Den största risken för självmordsförsök har flickor med diagnosen depression i kombination med ångest. För pojkar är den största risken utagerande beteende kombinerat med depression och missbruk eller beroende.

Självskadebeteende som riskfaktor

Självmordstankar och självmordsförsök är mycket vanligt bland personer med självskadebeteenden. Därför behöver man uppmärksamma och väga in självskadebeteenden i samband med självmordsriskbedömningar. Även om personen inte har skadat sig i syfte att ta livet av sig, så bör självskadebeteenden tas på allvar och betraktas som en riskfaktor för självmordsförsök.

Självskadebeteenden debuterar oftast under tonåren. Eftersom det finns en tydlig koppling mellan självskadebeteenden och självmord behöver kunskap om självskadebeteenden finnas i de miljöer där ungdomar vistas.

Skattningsinstrument och samtalsteknik

Inom hälso- och sjukvården behöver man kunna identifiera patienter som har en förhöjd risk för självmord men beteendet är komplext och svårt att förutsäga. För att underlätta och förbättra den kliniska bedömningen har olika intervju- och skattningsinstrument utvecklats. Men det är oklart om de verkligen bidrar till att förbättra den kliniska bedömningen.

Bedömningar måste istället baseras på upprepade samtal med patienten, framför allt för att skapa en terapeutisk allians. I mötet med en självmordsnära patient kan hälso- och sjukvårdspersonalen tala med personen om det som är skyddande mot självmordshandlingar. I ett sådant sammanhang kan man till exempel tala om personens skäl att vilja leva och vad som gjort livet värt att leva fram till nu.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?
 

 Kunskapsstöd

 
Lägesrapporter
Målgruppsanpassade sammanfattningar
Nationella riktlinjer
Rekommendationer och vägledningar
Statistik och uppföljningar
Systematiska översikter och kartläggningar
Öppna jämförelser