Utvecklingsledaren Bill Alexander om Skottlandsmodellen, implementering och ledarskap

Bill Alexander, som arbetar med strategiska frågor och utveckling vid den ideella organisationen Children in Scotland, har varit med i arbetet runt Skottlandsmodellen GIRFEC sedan starten. Först som delaktig i att ta fram och implementera modellen i kommunen Highlands, och senare som rådgivare för den skotska regeringen.

När ni införde GIRFEC i Skottland, var planen från början att testa olika delar av modellen i taget?

– Ja, det var det, men det som fungerade bäst var att ändra allt inom kommunen på
en gång. Processen började 2006 med att ta reda på hur vi kunde förändra arbetet
runt barn, och 2009 började vi genomföra själva förändringarna. När vi då började
i staden Inverness satte vi först igång arbetet runt alla nyfödda barn, och därefter
barn i andra åldrar ett steg i taget. När det sedan var dags för nästa kommun satte
vi igång alla delar samtidigt i stället, vilket fungerade bättre.

Annars är det vanligt att testa en liten del i taget om man har med komplexa system att göra. Många arbetar till exempel med Plan-Do-Check-Act-cykeln för att göra mindre, kontinuerliga justeringar. Hur tänker du om det?

– Vi använde just PDCA-cykeln. Bland det första vi gjorde när vi arbetade med att få det nya systemet på plats var att testa child’s plan, den gemensamma samordnade barnplanen, i liten skala. Men själva tanken var att på sikt rulla ut ett helt nytt system, vi visste att vi inte bara ville justera mindre delar.

Ägarskap en förutsättning för implementering

Implementering tar tid. Hur ser det ut för de kommuner som startade senare i processen, efter Highlands som var först ut?

– Den största utmaningen generellt har varit att införa just child’s plan, vissa kommuner brottas fortfarande med det. Anledningen är att arbetet ser lite olika ut i olika delar av landet. Principerna är nationella, men de måste implementeras lokalt, nedifrån och upp. Vi kan exempelvis inte säga till Glasgow att ”nu ska ni göra så här, för det gör Inverness och det fungerar bra”. Då kommer Glasgow att säga ”Ja, men det här är ju Glasgow!”. GIRFEC fungerar bara för att vi ser till att det fungerar, och vi vet att saker fungerar bättre när de som arbetar har ägarskap. Om man får bestämma lokalt känner man ägarskap och vill arbeta på det sättet man har bestämt. Därför är det en lång process att se till att alla arbetar enligt modellen.

Behöver vissa områden också mer stöd i processen än andra?

– GIRFEC är ganska mainstream i Skottland vid det här laget, men det handlar inte bara om att komma överens om vad man ska göra eller hur man ska göra det. Det är själva görandet som är svårt. Det är svårt att sluta göra på det gamla sättet och börja med det nya som en del av vardagen. Alla kommuner befinner sig i olika skeden, men alla är med på tåget eftersom vi vet genom utvärderingar att GIRFEC är en modell som fungerar. Utvecklingsarbetet fortsätter, hela tiden.

Chefer måste arbeta tillsammans

En nyckelfråga som Bill Alexander ser i arbetet med förändring är ledarskap:

– Rektorer och lärare har i uppdrag att se till att eleverna klarar det de ska i skolan, vilket ger positiva effekter inom alla livsområden. Skolan är en mycket viktig framgångs- och hälsofrämjande faktor. Därför måste skolchefer och socialchefer arbeta tillsammans – alla är med och leder en helhet, som är barnens möjligheter till ett gott liv. Det går inte att se det som att man leder sin egen personal och sin egen enhet, avdelning eller verksamhet. Cheferna behöver leda ett system, och de behöver få stöd i den förändringen. Skottlands regering satsar därför på ledarskapet, och på utbildning av ledarskapet, inom ramen för GIRFEC.

Ledarskap kan vara utmanande med personalomsättning, organisatoriska förändringar och hög belastning. Har ni samma bild i Skottland?

– Ja, vi har liknande utmaningar. En av de saker vi ansvariga behöver göra är att underlätta människors arbete. Det måste bli lättare för personalen att utföra sina uppgifter! Jag brukar säga att en av våra uppgifter är att be om resurser till det vi gör, men en annan viktigare del av ansvaret är förstås också att använda resurserna effektivt så att exempelvis lärare kan göra sitt allra bästa. Där GIRFEC är helt implementerat kan vi se att socialtjänsten avlastas, vilket visar att rätt barn är på rätt plats i systemet. Men systemet är ansträngt, och vi behöver kunna prioritera. Även där är GIRFEC ett bra stöd.

Mindre administration ger mer tid och energi

Hur arbetar ni för att minska byråkratin runt barnet?

– Kort sagt: färre papper och färre möten. De flesta är vana vid möten, så det kan vara svårt att ta bort dem, men man ska inte behöva ha möten för att ge insatser. Ibland är det förstås mer komplicerat runt barnet, så att man måste träffas för att få rätt saker att hända. Men om vi bara har en plan för barnet, i stället för tre olika, sparar vi tid och energi som annars skulle gå åt till administration.

Är det svårt att få vårdnadshavarnas samtycke för GIRFEC?

– Samtycke och informationsdelning är fortfarande en stor utmaning. Särskilt har det varit diskussioner kring sekretess och child’s plan. GIRFEC bygger i grunden på att vårdnadshavarna samtycker till informationsdelningen, och det finns generellt en god förståelse för det. Regeringen har velat lagstifta om villkoren för informationsdelning just med tanke på sekretessen, men det har visat sig vara svårt att bena ut. Det finns också flera olika bestämmelser att ta hänsyn till, däribland GDPR (EU:s dataskyddsförordning), vilket kan skapa förvirring. Samtidigt vet vi att de flesta familjer vill slippa berätta samma historia om och om igen för nya människor. Familjerna ska inte behöva samordna informationsdelningen själva för att få stöd.

Faktagranskad av: Socialstyrelsen Senast granskad:

Prenumerera på nyhetsbrevet!

Håll dig uppdaterad genom att prenumerera på Kunskapsguidens nyhetsbrev – få nyheter och uppdateringar direkt i din inkorg.

Så behandlar Socialstyrelsen dina personuppgifter