Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll
Start Våld Teman Våld i nära relationer Så kan utsatthet för våld upptäckas

Så kan utsatthet för våld upptäckas

Om hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska kunna erbjuda vård, stöd och hjälp till den som är utsatt för våld behöver utsattheten upptäckas. Personer som är utsatta för våld är överrepresenterade i psykiatrin och missbruks- och beroendevården. Men utsatthet för våld finns överallt i samhället och därför är det viktigt att vara uppmärksam på signaler och tecken på sådan utsatthet, och att våga fråga.

​En förutsättning för att hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska kunna erbjuda vård, stöd och hjälp till den som är utsatt för våld är att denna utsatthet upptäcks.

Våga fråga

Att våga fråga är en grundläggande förutsättning för att kunna identifiera och hjälpa en person som befinner sig i en svår situation. Det handlar om att lyssna och kunna ta emot den våldsutsattas berättelse. Genom att fråga signalerar verksamheten också att det inte är acceptabelt med våld i en nära relation.

Personer som är utsatta för våld kan söka hjälp hos socialtjänsten till exempel med en ansökan om ekonomiskt bistånd eller andra stödinsatser utan att berätta om våldet de blir utsatta för. En förklaring till att den som är utsatt för våld inte berättar om sin situation kan vara känslor av skuld och skam och en rädsla för att inte bli trodd. Våldsutsatta kan även vända sig till hälso- och sjukvården . Där kan de söka hjälp för olika fysiska och psykiska symtom som huvudvärk, ont i magen eller stress som kan ha orsakats av våldet. Men de berättar oftast inte om våldet eftersom de inte alltid sätter sina besvär i samband med att de är eller har varit utsatta för våld.

Barn kan också ha svårt att berätta. De talar sällan själva om att de utsätts för våld. En enkätundersökning bland elever i årskurs nio visade att endast tolv procent av de barn som blivit slagna hemma hade vänt sig till socialtjänsten, skolan, polisen eller någon annan verksamhet.

Förutsättningar för att kunna fråga om våld

När yrkesverksamma i hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska ställa frågor om våld är det betydelsefullt hur och under vilka omständigheter frågorna ställs. Enligt världshälsoorganisationen WHO är några viktiga förutsättningar för att en verksamhet ska kunna ställa frågor om våld att

  • verksamheten har en rutin för hur frågeproceduren går till
  • personalen har utbildning i hur man frågar om våld
  • personalen ställer frågan i en för patienten/klienten trygg miljö
  • personalen inger förtroende
  • verksamheten har rutiner för vart patienten/klienten kan hänvisas inom verksamheten eller till annan verksamhet.

Fortbildning om våld i nära relationer

En förutsättning för att kunna ställa frågor om våld är att det finns kunskap hos personalen i ämnet. De behöver också veta hur frågor om våld kan ställas och hur man går vidare för att stödja och hjälpa den som är utsatt för våld. Därför rekommenderar Socialstyrelsen att fortbildning om våld i nära relationer genomförs både i hälso- och sjukvården och socialtjänsten för att öka förutsättningarna att upptäcka våld.

I SOSFS 2014:4 rekommenderas att vårdgivaren bör se till att personal i hälso- och sjukvårdens och tandvårdens verksamheter har kunskap om våld och andra övergrepp av eller mot närstående. Detta behövs för att kunna ge god vård och för att personalen ska ha förmåga att kunna omsätta kunskaperna i det praktiska arbetet.

Läs mer om Socialstyrelsens rekommendationer i vägledningen Att vilja se, vilja veta och att våga fråga. Länk till vägledningen finns längst ner på denna sida.

Underlätta för våldsutsatta att berätta

Kommunikation är grundläggande i alla möten. Det handlar om att våga lyssna och att kunna ta emot den våldsutsattas berättelse. Många kvinnor som varit utsatta för våld vittnar om hur viktigt det var att det första samtalet kändes bra, när de valde att berätta om sin situation och söka stöd. Respekt, lyhördhet och förståelse är nyckelord.

Den som utsatts för våld kan känna sig utlämnad och vara rädd för sin och eventuella barns säkerhet. Det kan också finnas en oro för att inte bli trodd och förstådd. Den som är utsatt för våld kan samtidigt ha en sjukdom eller funktionsnedsättning som medför svårigheter att kommunicera eller ge en sammanhängande skildring av det som hänt. Detta ställer särskilda krav på att personalen är lyhörd och anpassar formerna för samtalet. Det kan underlätta att samtalet kan föras i en lugn miljö och att det får ta tid. Ibland kan det behövas en tolk för att genomföra samtalet.

Personalen behöver vara medveten om att det kan vara svårt för en person som är utsatt för våld att berätta allt på en gång. Därför är det bra om man kan erbjuda flera samtal. Det är viktigt att bekräfta allvaret i den våldsutsattas berättelse.

Tecken och symtom på utsatthet för våld

Att vara utsatt för våld av en närstående gör ofta att benägenheten att berätta om våldet – och att polisanmäla det – är mindre än om våldsutövaren är någon annan.

Ibland kan omgivningen se tecken på att en person har utsatts för våld. Men ofta finns inga tydliga tecken, eller så kan de tecken man tycker sig se stå för något annat.

Vanliga tecken på fysiska skador och besvär är:

  • blåmärken, rodnader, sår, klösmärken, brännskador, avslitet hår
  • värk och smärta
  • sönderrivna eller försvunna kläder
  • sömnstörningar
  • ätstörningar
  • kräkningsreflexer, svårigheter att svälja
  • yrsel, magont, oro och andra psykosomatiska problem.

Om detta kan man läsa mer i Socialstyrelsens handbok Våld - handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer.

Länk till handboken finns längst ner på denna sida.

Direkta frågor om våld 

Många som utsätts för våld ser sig inte själva som våldsutsatta och tänker kanske inte på våldet som misshandel, övergrepp eller våldtäkt. När man ställer frågor om våld är det därför viktigt att använda konkreta ord, till exempel ”slag” och ”knuffar”. Det är också betydelsefullt att personalen fokuserar på den våldsutsattas egen upplevelse genom att använda uttryck som ”blivit rädd”, ”varit med om något obehagligt”, ”gjort dig illa”.
Några exempel på direkta frågor är:
  • Har någon slagit, sparkat, skrämt eller gjort dig illa?
  • Jag ser att du har ett blåmärke på armen, hur fick du det?
  • Jag undrar lite, är det något som har hänt dig?
  • Har det hänt att du känt dig rädd för någon?
  • Känner du dig trygg där du bor nu?
  • Känner du dig trygg med din partner?

Det kan vara smärtsamt att redogöra för våldsamma händelser och därför är det viktigt att samtala om detta på ett respektfullt sätt och ha gott om tid avsatt för samtalet. NCK har tagit fram ett utbildningsmaterial till stöd för personal inom hälso- och sjukvården som handlar om att ställa frågor om våld.

Se filmer och läs mer om att fråga om våld på NCK:s webbplats

Rutinfrågor om våld

För att de som är utsatta för våld ska kunna få adekvat stöd och hjälp behöver olika verksamheter arbeta för att upptäcka våldsutsattheten. Forskning visar att upptäckten av våld ökar markant när man rutinmässigt frågar om våld inom mödrahälsovården. Socialstyrelsen rekommenderar därför att rutinfrågor om våld ställs där.

Socialstyrelsen rekommenderar också att hälso- och sjukvården bör fråga alla kvinnor som söker psykiatrisk vård om erfarenhet av våld. Hälso- och sjukvården bör också ta upp frågan om våld i alla ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Läs mer:

Socialstyrelsens vägledning Att vilja se, vilja veta och att våga fråga (pdf)

Våld - handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer – på Socialstyrelsens webbplats (pdf)

Filmer om att ställa frågor om våld – på NCK:s webbplats

Hjälpte informationen på den här sidan dig?
 

 Kunskapsstöd

 
Bedömningsmetoder och insatser
Lägesrapporter
Målgruppsanpassade sammanfattningar
Rekommendationer och vägledningar
Socialstyrelsens handböcker
Systematiska översikter och kartläggningar
Öppna jämförelser