En gemensam planeringsprocess är en del av Socialstyrelsens modell för samordning av insatser till barn med funktionsnedsättning. I den gemensamma planeringsprocessen ingår att upprätta en gemensam plan.
Planer som rör enskilda förekommer i verksamheter inom socialtjänsten, skolan, LSS-verksamheter, Försäkringskassan och hälso- och sjukvården. Den gemensamma planeringsprocessen är inte beroende av vilken plan som används för dokumentation.
Samordnad individuell plan, SIP, är ett verktyg för dokumentation
Samordnad individuell plan, SIP, som regleras i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen kan vara ett lämpligt verktyg för dokumentation av en gemensam plan. SIP omfattar alla i behov av samordnad planering oavsett funktionsnedsättning eller diagnos. Därmed är SIP en användbar plan för alla barn i behov av en gemensam planeringsprocess. SIP kan initieras av barn och vårdnadshavare, andra närstående och av personal inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. I lagens förarbeten står att det endast bör vara i undantagsfall som någon nekas en SIP när den efterfrågas av den enskilde eller närstående.
Att hitta fram till gemensamma lösningar
Deltagare i den gemensamma planeringen kan antas ha olika uppfattningar om vad som behöver göras utifrån sin förståelse av de problem som ska lösas. När man är mottaglig för att låta andras perspektiv komplettera bilden finns det öppningar för att förstå situationen på ett nytt sätt. En utökad förståelse ändrar troligtvis även synen på vad som kan vara fungerande lösningsalternativ. Frågor kan behöva utredas och diskuteras vidare inom de olika verksamheterna innan det går att upprätta en gemensam plan.
Hjälpen ska nå barnet
Ett väl genomtänkt åtgärdsprogram i exempelvis skolan når inte barnet om barnet inte kommer till skolan. Ett gemensamt fokus blir då att barnet ska komma till skolan. Åtgärder som inkluderar ett ”om”, exempelvis om hen kommer till sjukgymnastiken.., om hen hade ett rättstavningsprogram.., om föräldern tar kontakt med rektor.., behöver tänkas igenom extra noga. Här behöver man ha en realistisk plan för hur ”om” ska genomföras i praktiken. Risken är annars att nödvändigt stöd uteblir. En central fråga blir att värdera konsekvensen av olika alternativ, inklusive alternativet att inte göra något alls.
Planen måste vara realistisk
Målet är en realistisk plan som deltagarna anser vara genomförbar. Deltagarna måste tro på att de lösningar som föreslås leder till en förbättring. Att-göra-listan får inte vara för lång för någon part. Ibland kanske verksamheter måste bromsas när de i all välmening vill starta fler aktiviteter än vad föräldrar och barn orkar med.
Skriv planen under mötet
Att skriva planen direkt under mötet säkrar att innehållet blir korrekt och förståeligt för alla. Det ökar dessutom möjligheten till delaktighet för samtliga deltagare. Med dagens teknik är det ofta möjligt för alla att se det som skrivs direkt på en skärm och det blir då lätt att direkt påpeka behov av förtydliganden eller felaktigheter. Planen kan sedan skrivas ut till deltagarna i omedelbar anslutning till mötet.
I dokumentationen ska det framgå vad som ska göras och vem som ska göra vad, vilka insatser och stöd som planeras och hur de ska samordnas kring barnet. Aktiviteter som förs in i planen behöver tidsättas så att de inte glöms bort och för att mötesdeltagarna ska kunna planera tidpunkten för att följa upp resultatet. Det kanske inte alltid är möjligt att tidsätta när en aktivitet ska starta men det går att tidsätta när föräldern ska få ett besked. Planen ersätter inte den dokumentation som behöver göras i respektive dokumentationssystem inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Underskrift av samordnad individuell plan
Det finns inga formella krav på att samtliga deltagare ska signera en samordnad individuell plan. Justitieombudsmannen, JO har tolkat lagen som att en SIP ska vara skriftlig och helst sparas i ett separat dokument, det vill säga inte i löpande journal. Den enskilde ska samtycka, skriftligt eller muntligt.
Planen är ett levande dokument
Uppföljning behövs för att veta om planerade insatser och åtgärder fungerar och leder till att satta mål uppfylls. Det är viktigt att ha kontroll över att beslutade aktiviteter påbörjas inom rimlig tid, särskilt om någon aktivitet är en förutsättning för andra insatser.
I uppföljningen ingår att ta ställning till om barnets situation förändrats så som det var tänkt och att ge sig tid att dra lärdom av det arbete som man har gjort. Kanske kan något som fungerar bra överföras till fler situationer. Planen kan behöva revideras av flera skäl. Förutsättningarna kan ha ändrats, ny erfarenhet finns om vad som fungerar bra i olika situationer eller så omprioriteras behov efter hand. Planen behöver följas upp för att vara ett levande dokument.