Om krisberedskap, civilt försvar och totalförsvar

Krisberedskap och civilt försvar är ömsesidigt förstärkande och är av betydelse för Sveriges totalförsvar. Förmågan under höjd beredskap och krig bygger på en väl fungerande verksamhet i fredstid för att den ska kunna fungera även under höjd beredskap och krig

Krisberedskap

Krisberedskap syftar både till att minska sårbarheten och genom planering skapa en förmåga att kunna hantera samhällsstörningar i fredstid. Förmågan under höjd beredskap och krig bygger till stor del på en väl fungerande verksamhet i fredstid.

Samhällets krisberedskap ska därför planeras med utgångspunkt från den normala verksamhet som bedrivs i vardagen. Genom att analysera vad som kan påverka den egna verksamheten och vidta förebyggande och förberedande åtgärder ökar möjligheterna för kommunal hälso- och sjukvård och socialtjänst att hantera konsekvenser av olika typer av händelser.

Exempel på händelser kan vara då personal inte kommer fram till brukare och patienter på grund av snöoväder eller översvämningar, svårigheter att utföra insatser på grund av personalbortfall, brist i leveranser av varor så som läkemedel och förbrukningsmaterial, att personer inte kan vårdas i hemmet på grund av ett strömavbrott, samt även världsomspännande händelser som vid en pandemi.

Totalförsvar

Totalförsvar är den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig och som består av militärt försvar och civilt försvar.

Det övergripande målet för totalförsvaret ska vara att ha förmåga att försvara Sverige mot väpnat angrepp och värna vår säkerhet, frihet, självständighet och handlingsfrihet. Verksamhet inom totalförsvaret ska kunna bedrivas enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet.

För att stärka Sveriges försvarsförmåga kan beredskapen höjas. Höjd beredskap är ett samlingsnamn för beredskapsnivåerna ”skärpt beredskap” och ”högsta beredskap”. Om Sverige är i krig råder högsta beredskap och då är totalförsvar all samhällsverksamhet som ska bedrivas.

Det militära försvaret bedriver den militära verksamhet som behövs för att försvara Sverige mot ett angrepp.

Civilt försvar

Civilt försvar är det arbete som utförs av myndigheter, kommuner och regioner, företag och föreningar i syfte att skydda och försvara samhället när det är krig eller fara för krig. Det kan vara transporter, att skydda människor, eller att se till att sjukvård och omsorg fungerar.

Enligt ansvarsprincipen ska den aktör som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden också göra det vid höjd beredskap. Samhällets ordinarie förmågor utgör därmed grunden för det civila försvaret. Det civila försvaret är samhällets motståndskraft vid såväl fredstida kriser eller katastrofer som vid krig.

Civil beredskap

Civil beredskap är ett samlingsnamn för krisberedskap och civilt försvar. Det civila försvaret och krisberedskapen ska förstärka varandra i gemensamma processer för samordning, planering och förberedelser. Den yttersta krisen, det vill säga ett väpnat angrepp, är dimensionerande för den civila beredskapen. Ytterst syftar den civila beredskapen till att förbereda oss på all slags samhällsstörningar som riskerar att skada oss.

Film: Hur arbetet kan förändras (45 sek). Utgiven av Socialstyrelsen.

Kommunal hälso- och sjukvård och socialtjänst

Socialtjänstens alla verksamheter – från mottagande av orosanmälningar och ansökningar till utredningar, beslut om insats, stöd, behandling och uppföljning – behöver fortsatt fungera under en kris eller vid höjd beredskap. Det gäller också den kommunala hälso- och sjukvården så att de som är i behov får vård och att patientsäkerheten upprätthålls.

Med socialtjänst avses verksamheter som bedrivs enligt i huvudsak socialtjänstlagen (2001:453), SoL, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM.

Med kommunal hälso- och sjukvård menas här sjukvård som genom kommunens åtagande och ansvar ges i patientens bostad (hemsjukvård) eller där patienten vistas. Kommunerna ansvarar enligt 12 kap. 1 och 2 §§ och 14 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, för hälso- och sjukvård i särskilt boende och dagverksamheter samt, i de fall kommunen har avtal med regionen, även för hemsjukvård i ordinärt boende.

Även under en samhällsstörning har kommunerna alltså det yttersta ansvaret för att alla som vistas inom kommunen får det stöd och den hjälp de behöver.

Grundprinciper

Det svenska krishanteringssystemet bygger på tre principer; ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen.

Ansvarsprincipen bygger på de ordinarie förvaltningsstrukturerna och på principen om att den som har ansvar för en verksamhet i normala situationer också har motsvarande verksamhetsansvar vid en kris. Närhetsprincipen är att samhällsstörningar ska hanteras där de inträffar och av de som är närmast berörda och ansvariga. Likhetsprincipen innebär att verksamheten under en samhällsstörning ska fungera som vid normala förhållanden, så långt det är möjligt.

En längre beskrivning finns på sidan om rättslig reglering.

Verksamhetsansvar och geografiskt ansvar

Inom ramen för kommunens krisberedskapsarbete är det viktigt att skilja på det kommunala verksamhetsansvaret och det geografiska områdesansvaret.

Normalt ger kommunstyrelsen facknämnder ansvaret för olika delar av kommunens verksamhet. För socialtjänstens och den kommunala hälso- och sjukvårdens del är det oftast socialnämnden. Det är alltså socialnämnden eller motsvarande nämnd som ska se till att socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvården har en god beredskap och är väl förberedd för de olika typer av samhällsstörning som kan drabba en kommun.

Verksamhetsansvaret innebär att det ansvar kommunen har för olika samhällsviktiga verksamheter under normala förhållanden också gäller under en kris. I verksamhetsansvaret ingår att kommunen ska vidta åtgärder för att minska sårbarheten i sin verksamhet och vid en extraordinär händelse att ha beredskap för att kunna upprätthålla sådana delar av verksamheten som inte tål avbrott.

Det geografiska områdesansvaret innebär att kommunen vid en extraordinär händelse ska verka för att olika aktörer i kommunen samverkar och att de olika aktörernas krishanteringsåtgärder samordnas. Det kan till exempel vara vård- och omsorgsaktörer som kommunen inte ansvarar för.

Kommunen är också skyldig att ha en krisledningsnämnd. Vid en extraordinär händelse och vid höjd beredskap kan verksamheten i kommunens nämnder tas över av en krisledningsnämnd. Nämnden tar då över verksamheten och fattar bland annat beslut om hanteringen av, och i vissa fall prioritering, mellan olika verksamheter. Kommunfullmäktige avgör när krisledningsnämndens arbete ska avslutas.

En längre beskrivning finns på sidan om rättslig reglering.

Beskrivning av begrepp

Fler begrepp finns beskrivna i Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar (pdf), utgiven av MSB.

Mer om beredskap hos Socialstyrelsen

Utöver det stöd som publiceras på kunskapsguiden, riktat till kommunal hälso- och sjukvård och socialtjänst finns det på Socialstyrelsens hemsida ytterligare kunskapsstöd, underlag för planering och analyser som stöd i arbetet med beredskapsfrågor. Materialet vänder sig framförallt till huvudmän och verksamhetsansvarig inom vård och omsorg.

Beredskap, hos Socialstyrelsen.

Det finns också information som vänder sig till patienter om att ha en månads förbrukning av medicin och förbrukningsartiklar hemma. Informationen beskriver för vem rekommendationen gäller och några enkla steg för att skapa beredskap av medicin för en månad hemma. Det finns frågor och svar, filmer och informationsblad som kan användas i mötet med patienter.

Medicin för en månad hemma, hos Socialstyrelsen.

Öppna jämförelser

Socialstyrelsen redovisar årligen öppna jämförelser av krisberedskap inom socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård. De fyra områdena är:

• kontinuitetsplan
• krisberedskap vid upphandling
• evakueringsplan
• beredskapsplan för höga temperaturer.

Krisberedskap inom socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård ingår sedan 2016 i Socialstyrelsens öppna jämförelser. Öppna jämförelser inom socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård syftar till att skapa öppenhet och ge förbättrad insyn i offentligt finansierad hälso- och sjukvård och socialtjänst, ge underlag för uppföljning, analys, förbättring och lärande i verksamheterna, initiera lokala, regionala och nationella analyser och diskussioner om verksamheternas kvalitet samt ge underlag för styrning och ledning.

Öppna jämförelser av kommunal hälso- och sjukvård; hos Socialstyrelsen.