Om fallolyckor

Konsekvenserna av en fallolycka är ofta allvarliga. En höftledsfraktur leder till exempel till flera vårddygn och kan medföra en lång och besvärlig rehabilitering. Skallskador och frakturer på till exempel ryggkotor, överarmar och handleder är också vanliga skador till följd av en fallolycka och kan påverka en persons livskvalitet. Även fall utan kroppsskada kan försämra livskvaliteten, eftersom den som fallit ofta begränsar sina aktiviteter av rädsla för att falla igen.

Fallskador leder till att äldre personer behöver vård, omsorg och stöd i högre utsträckning. Med ett brutet lår- eller höftben blir det ofta svårt att röra och förflytta sig, vilket medför att den enskilde kan behöva mer hjälp jämfört med vad som behövdes före fallolyckan.

Risken ökar med stigande ålder

Alla kan falla, men majoriteten som drabbas av en fallolycka är 65 år eller äldre. Risken att falla ökar med stigande ålder. Bland annat på grund av svagare muskler, försämrad balans och gångförmåga, nedsatt syn eller på grund av sjukdom. Andra faktorer som kan öka risken för fall är till exempel vissa läkemedel, undernäring eller faktorer i miljön som till exempel dålig belysning, lösa mattor eller hala golv.

Det här räknas som ett fall

Ett fall är när en person oavsiktligt hamnar på golvet eller marken, oavsett om personen skadas eller inte. Det innebär att det inte bara är när någon snubblar eller halkar som det anses vara ett fall, utan även när någon rullar ur sängen eller glider ner på golvet från en stol.

Faktorer som ökar risken att falla

Att en person faller, och om personen skadar sig eller inte, beror nästan alltid på en kombination av olika faktorer. Det är oftast kombinationen av personens förutsättningar och miljön som avgör vad som händer. För att minska riskerna för fall behöver det finnas en balans mellan personens förmåga, faktorer i miljön och personens beteende. Nästan alla förebyggande insatser måste göras ur ett helhetsperspektiv där hela vård- och omsorgsteamet bidrar med sin samlade kompetens.

Exempel på riskfaktorer är:

• tidigare fall och rädsla att falla
• nedsatt muskelstyrka och balansförmåga
• nedsatt gångförmåga
• nedsatt syn
• intag av flera läkemedel och lugnande, antidepressiva och antipsykotiska läkemedel
• vissa sjukdomar som till exempel Parkinsons sjukdom, stroke och vissa kroniska sjukdomar
• nedsatt kognition som till exempel vid demenssjukdom eller förvirringstillstånd
• hög ålder och kvinnligt kön.

Vissa personer har större risk att falla, till exempel personer som haft en stroke, har Parkinsons sjukdom, depression eller demenssjukdom. Det innebär ofta att personer med dessa medicinska tillstånd har flera riskfaktorer, som markant ökar risken för upprepade fallolyckor.

Personer med benskörhet (osteoporos) har en ökad risk att få frakturer i samband med fall. Bentätheten minskar med stigande ålder. Sjukdomen är vanligare bland kvinnor än bland män.

Faktorer i den fysiska miljön

Aktiva personer drabbas oftare av fallolyckor som beror på faktorer i miljön, och för dem sker också fler fallolyckor utomhus. Yttre faktorer är den vanligaste orsaken till att äldre personer som är pigga och fysiskt aktiva faller. I de flesta hem finns faror som gör att man halkar, snubblar eller trampar snett. När man frågar äldre personer hur fallolyckan gick till, säger de ofta att orsaken var något yttre hinder, som en dammsugare, ett halt golv eller en trottoarkant.

Beteende och aktivitet

Ibland säger man att en person har ett riskbeteende, som kan göra att hen faller och får frakturer. Personen kan ändå se sitt beteende som alldeles vanligt, eftersom beteendet tidigare aldrig lett till fall eller skada. Det kan vara svårt att inse att den egna förmågan förändrats.

Särskilt sårbara grupper

Hos särskilt sårbara grupper är risken för att skada sig i samband med fall större. Det blir då extra viktigt att ta bort riskerna i den fysiska miljön och komplettera med skyddande faktorer. I den enskildes hem är det förstås den enskilde själv som bestämmer över den fysiska miljön. Det kan finnas behov av information och samarbete och samverkan med andra som kan bidra med att skapa en fysisk miljö som den enskilde vill ha och behöver utifrån sin egen förmåga.

Vanligast att man faller i eller nära sin bostad

En fallolycka kan inträffa när som helst under året. De flesta fallolyckorna sker på plant underlag inomhus. I samband med den första halkan är det även många som faller utomhus och behöver besöka en akutmottagning på grund av ett benbrott.

För äldre personer är det vanligast att man faller i eller runt bostaden. Efter 85 års ålder är fall vanligast i särskilda boenden och på sjukhus.

Vid flytt till särskilt boende eller vistelse på sjukhus

Äldre personer som bor i särskilt boende eller som vistas på sjukhus löper flera gånger högre risk att falla än äldre personer i ordinärt boende. En vanlig orsak till att man flyttar till särskilt boende är att man fallit flera gånger tidigare, ofta som en konsekvens av fysiska och kognitiva funktionsnedsättningar. Många som flyttar till särskilt boende har en demenssjukdom som i sig innebär hög risk för fall och skador.

För personer som flyttar till särskilt boende är fallrisken störst under de första månaderna eftersom det kan vara en utmaning att röra sig i en ny omgivning. Det kan vara att man är ovan vid möbleringen, vägen till toaletten eller var kontakten till belysningen är placerad. Många som flyttar till särskilt boende kommer direkt från en sjukhusvistelse. För en skör person innebär det ofta en stress med förflyttning, vilket i sig ökar risken för förvirringstillstånd och därmed också att falla. Fall på sjukhus sker främst i samband med förflyttningar till eller från säng och stol, gång och toalettbesök.

Förebyggande åtgärder

Exempel på förebyggande åtgärder för att minska risken för fall är

• fysisk träning
• läkemedelsgenomgång
• näringsrik mat
• anpassning av miljön och förskrivning av hjälpmedel.

Fallförebyggande insatser, sida inom detta tema

Ekonomiskt perspektiv på fallpreventivt arbete inom detta tema