Olika sätt att förebygga utmanande beteende

För att förebygga utmanande beteende bör arbetsledning och personal ha kunskap om individens funktionstillstånd och hälsa samt kunskap om vilka konsekvenser funktionsnedsättningarna får för individen. Personalen bör anpassa sitt kommunikativa förhållningssätt utifrån individens behov.

Varje person är unik. Samma funktionsnedsättning eller diagnos tar sig uttryck på olika sätt i vardagen för olika individer. Att ha kunskap om en persons funktionstillstånd till exempel hur personen ser, hör, kan minnas eller förstå är nödvändigt för att utforma ett gott stöd.

Personal bör alltid överväga om ett utmanande beteende kan vara uttryck för ett hälsoproblem.

Hälsan för personer med funktionsnedsättning är generellt sämre än hos övrig befolkning. Att ha en intellektuell funktionsnedsättning innebär att personen själv både kan ha svårt att tolka vad det är han eller hon känner och att kunna förmedla det till andra. Hur en person uttrycker smärta eller sjukdomskänsla är individuellt och kräver ofta att personal kan tolka tecken och signaler för smärta, sjukdom och obehag. Det är därför viktigt att personalen är observant på förändrade beteenden och uttryck som kan vara tecken på ohälsa. För att veta om något är avvikande måste man ha kännedom om en persons ”vanliga” hälsotillstånd. Felaktig medicinering eller biverkningar av mediciner kan också vara bidragande orsaker till utmanande beteende.

Läs mer: ​Att tolka och kartlägga smärta hos en person med intellektuell funktionsnedsättning hos Socialstyrelsen

För att förebygga utmanande beteende bör miljön i daglig verksamhet och bostad med särskild service vara utformad och uppmärkt så att personen kan orientera sig, förstå var olika aktiviteter utförs och var saker och personal finns. Miljön bör vara genomtänkt för att minimera individuella stressorer och undvika sensorisk överbelastning. Exempel på stressorer kan vara flimrande lysrör eller ljud som stör personen.

Den omgivande miljön kan antingen underlätta eller hindra en persons aktivitetsutförande och delaktighet. En förutsättning för en stödjande fysisk miljö är att verksamheterna utformar miljön så att den inte gör personen desorienterad, frustrerad eller stressad. Den fysiska miljön bör istället underlätta för personen med kognitiva svårigheter att bli trygg, aktiv och delaktig. Genom att minimera förekomsten av individuella stressorer hjälper man de personer som vistas i miljön att fokusera på annat än att utestänga obehagliga sinnesintryck. De får därmed bättre förutsättningar att utnyttja sina resurser på ett optimalt sätt.

Personer med kommunikationssvårigheter bör få tillgång till individuellt anpassad alternativ och kompletterande kommunikation, AKK, för att kunna kommunicera med omgivningen. Ett fungerande kommunikationssätt är grundläggande för att förebygga eller minska utmanande beteende, oavsett vilket arbets- eller förhållningssätt man utgår ifrån. Personer som saknar sätt att uttrycka något som är viktigt i stunden  kan tvingas hitta andra sätt att uttryckasig, till exempel med ett utmanande beteende.

För att personer med intellektuell funktionsnedsättning ska kunna kommunicera är AKK ofta nödvändigMånga personer som kan tala kan ändå  behöva AKK som stöd i för personen frustrerande eller besvärliga situationer. Personalen bör själva använda AKK tillsammans med tal när de kommunicerar med personer med kommunikationssvårigheter. Detta för att underlätta förståelsen, vara modell i användande och lättare upptäcka om det saknas viktiga kommunikationsbilder eller tecken.

De vanligaste formerna av AKK är tecken som stöd, foton, symboler, bilder, konkreta föremål eller talande hjälpmedel. Bilder eller text kan sättas samman till kommunikationskartor och kommunikationsböcker eller användas direkt på en surfplatta, smartphone eller dator.

Verksamheten bör stimulera till regelbunden individuellt anpassad fysisk aktivitet. Personal bör stödja och uppmuntra personen att delta utifrån personens intressen samt fysiska och kognitiva förutsättningar.

World Health Organization, WHO, rekommenderar att alla vuxna är fysiskt aktiva i sammanlagt minst 150 minuter i veckan. Intensiteten bör vara minst måttlig och aktiviteten bör spridas ut över flera av veckans dagar och utföras i pass om minst 10 minuter.

Fysisk aktivitet är ett grundläggande behov och ska därför inte ses endast som en insats mot utmanande beteende. Att vara fysiskt aktiv är bra för hälsa och välbefinnande i största allmänhet. Det har visats att fysisk aktivitet kan minska utmanande beteende hos vuxna personer med intellektuell funktionsnedsättning. Aktiviteten kan ske på många olika sätt men måste anpassas efter personens fysiska förutsättningar och intressen.

Individuellt anpassad tydliggörande pedagogik bör användas för att förbereda personen med intellektuell funktionsnedsättning, ge förutsägbarhet och förståelse för aktiviteter och händelser för att undvika osäkerhet och frustration som kan leda till utmanande beteende.

Det är viktigt att personer vet vad som ska hända, vilken personal som ska komma och när saker ska ske. Tydliggörande pedagogik är genom arbetet med visuellt stöd ett sätt att ge personer med intellektuell funktionsnedsättning kontroll över sin vardag, vilket kan minska osäkerhet, frustration och utmanande beteende.

Visuellt stöd kan anpassas till en person för att skapa struktur och en förståelig, meningsfull vardag som personen själv kan påverka. Även för den som förstår tal kan det vara svårt att snabbt hitta ordens betydelse. Fördelen med bilder, foton, föremål eller skrivna ord är att de finns kvar. Det gör det möjligt att titta så många gånger och så länge som en person behöver för att kunna tolka innebörden. Inom tydliggörande pedagogik arbetar man också med schema för att göra dagen och dess aktiviteter begripliga. Schemat ska vara lätt att tolka för personen och kan bestå av bilder, text eller föremål.

Sociala berättelser och seriesamtal kan användas för att hjälpa en person att förstå och tolka sociala situationer och få tillgång till användbara handlingssätt som kan ersätta ett utmanande beteende i en viss situation.

Sociala berättelser kan öka individens förståelse för olika sammanhang, händelser och eget agerande. Med sociala berättelser kan man förklara och ge strategier i sociala situationer. En social berättelse är en kort berättelse med visuellt stöd i form av bilder och text, som på ett enkelt sätt beskriver en situation eller ett sammanhang. Berättelsen ska enkelt visa vad som händer och förklara varför det händer. Den sociala berättelsen är alltid individanpassad och bygger på situationer som personen har svårt att hantera.

Personen får läsa sin sociala berättelse, eller får den uppläst för sig, när den aktuella situationen närmar sig. Det sker planerat och upprepas under en period så att personen får läsa eller höra berättelsen många gånger. Berättelsen finns nedskriven på papper, i pärm eller bok men kan också tillgängliggöras i personens smartphone, läsplatta eller andra hjälpmedel.

Lågaffektivt bemötande kan användas i bemötandet av personer med bristande förmåga till affektreglering för att i stunden förebygga eller minska utmanande beteende. Lågaffektivt bemötande kan användas både i förebyggande syfte och när ett utmanande beteende har uppkommit.

Lågaffektivt bemötande innebär att personalen reglerar sina egna affekter, alltså de känslor som de själva visar. Som personal får man inte bidra till att öka spänningen i en situation, det gäller att undvika konfrontation. Genom att personalen reglerar sina egna affekter och kontrollerar sitt kroppsspråk kan de minska spänningen i situationen så att ett utmanande beteende inte triggas igång.

Arbetssättet baseras på teorin om affektreglering, vilken innebär att människor är mer eller mindre mottagliga för andra människors känslor och uttryck. En utgångspunkt är antagandet att personer med intellektuell funktionsnedsättning har svårt att förstå och tolka sina känslor och reglera sina affekter, och att de därför lätt påverkas av de känslotillstånd som andra personer befinner sig i.

Positivt beteendestöd, PBS, kan användas för att minska utmanande
beteende.

Positivt beteendestöd är den inriktning inom tillämpad beteendeanalys, TBA, som bäst överensstämmer med intentionerna i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Positivt beteendestöd tar uttalat avstånd från aversiva tekniker, det vill säga tekniker som innefattar sådant som upplevs som obehagligt, begränsande eller bestraffande av den som utsätts för det. Förhållningssättet tar hänsyn till bakomliggande faktorer i den funktionella kartläggningen av det utmanande beteendet och innebär att man gör anpassningar i personens vardagliga omgivning.

Fokus är i första hand på att stärka och utöka de situationer som fungerar positivt för personen och inte på att påverka det utmanande beteendet i sig.  Grundtanken är att om personen har en bra livskvalitet med tillgång till många välfungerande situationer och positiva aktiviteter, ökar motståndskraften mot utmanande, påfrestande eller oförutsedda händelser. Positivt beteendestöd inriktar sig på att utveckla personens egna förmågor och skapa en miljö som ger stöd i denna utveckling.