Att arbeta med barn och unga som avhoppare

Barn och unga som vill lämna organiserad brottslighet kan behöva stöd och skydd. Vad bör du som jobbar i socialtjänsten veta?

Socialnämnden har ett ansvar

Socialnämnden har samma ansvar för barn och unga som ingår i organiserad brottslighet som för alla andra barn och unga.

  • Socialtjänsten ska verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden.
  • Socialtjänsten ska i samarbete med hemmet ge skydd och stöd till barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Detta innebär ett ansvar att agera, oavsett om barnet är en möjlig avhoppare eller inte.

Definition av avhoppare

En individ som har valt att lämna organiserad brottslighet och som bedöms vara i behov av samhällets stöd och skydd för att fullfölja detta.

Det finns ingen åldersgräns, även barn kan vara avhoppare.

I begreppet organiserad brottslighet ingår olika former av kriminella miljöer, såsom gängkriminalitet, våldsbejakande extremistiska miljöer och hedersrelaterade miljöer.

Definitionen är gemensam för Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen.

Att identifiera barn och unga som möjliga avhoppare

Situationer där möjliga avhoppare ofta kan identifieras

  • En vårdnadshavare eller annan anhörig uttrycker oro för ett barn eller en ung person.
  • Skolan uttrycker oro för en elev.
  • Ett barn eller ung person häktas.
  • Vid pågående insatser från socialtjänsten, till exempel i samband med placering på SiS-hem.
  • När socialtjänsten närvarar vid polisförhör.

Identifiera möjliga avhoppare vid samverkan

Inom ramen för olika samverkansformer kan möjliga avhoppare identifieras, till exempel dessa:

  • GVI (gruppvåldsintervention)
  • Trefas (polis, socialtjänst och kriminalvård samverkar mot våld)
  • SIG (sociala insatsgrupper)
  • Bob (barn och unga i organiserad brottslighet).
GVI har bevisad effekt att minska skjutvapenvåld

Fokuserad avskräckning, till exempel med hjälp av GVI (gruppvåldsintervention), kan minska skjutvapenvåldet i samhället. Det visar forskning från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU.

Fokuserad avskräckning är en insats som riktar samhällets resurser mot de mest våldsamma personerna och deras gäng. Insatsen kännetecknas av samarbete mellan olika myndigheter och samhällsviktiga aktörer, till exempel socialtjänsten, polisen, kriminalvården och civilsamhället.

Insatsen kombinerar tydliga budskap, nolltolerans mot våld och erbjudanden om stödinsatser. Stödinsatser från socialtjänsten ingår alltid.

Psykosociala insatser för att förebygga och minska gängkriminalitet bland barn och unga vuxna (sbu.se)

Barn och unga i organiserad brottslighet, sida på Kunskapsguiden

Att tänka på vid utredning av barn och unga som är avhoppare

För socialtjänsten finns inga särskilda regler om handläggning och dokumentation för avhoppare. Samma regler gäller som vid annan handläggning. Vissa aspekter kan däremot särskilja avhopparärenden, till exempel:

  • Nära samverkan med polisen på grund av hotbild som kan föreligga. Även avhopparens föräldrar och syskon kan behöva skydd eller bo på annan ort.
  • Barnet eller den unga behöver vara motiverad och vilja samarbeta med socialtjänst och polis.
  • Nära samverkan med vårdnadshavarna är viktigt.

Utreda barn och unga – Handbok för socialtjänsten (pdf)

Att arbeta med avhoppare – Ett stödmaterial till socialtjänsten (pdf)

Om samverkan med polisen

Polisen gör hotbilds- och riskbedömningar och vidtar relevanta skyddsåtgärder för de barn och unga som är avhoppare. Polisens huvudregel är att vårdnadshavarna ska samtycka till att barnet ingår i avhopparprocessen.

Socialtjänsten kan behöva välja en boendeform som är anpassad utifrån det behov av skydd som barnet eller den unge har.

Om polisen bedömer att hotbilden gentemot barnet eller den unge är hög kan placering på annan ort behövas för att tillgodose skyddsbehovet.

Även avhoppare som bor kvar hemma kan vara i behov av insatser på hemmaplan.
Läs mer om placeringsformer längre ner på sidan.

Om samverkan med Statens institutionsstyrelse

Statens institutionsstyrelse (SiS) har strukturer och rutiner för att identifiera möjliga avhoppare och arbetar för att motivera barn och unga att lämna organiserad brottslighet.

Om ett barn eller ung person identifierats som avhoppare under tiden på SiS är det av vikt att socialtjänsten och SiS gör en gemensam planering. SiS har tagit fram ett internt metodstöd för sitt arbete med möjliga avhoppare från kriminella miljöer och samverkar med socialtjänsten och polisen under processen. Planeringen avser både tiden på SiS och även vilka stöd och insatser som ska ges när barnet eller den unge flyttar ifrån SiS.

Socialtjänsten och SiS behöver samverka inför placering på SiS, under tiden barnet eller den unge är placerad och inför att vården upphör. Det kan till exempel vara viktigt för att barnets eller den unges behov ska bli fortsatt uppmärksammade.

Det kan vara viktigt att tänka på att vissa barn och unga kan vara i fortsatt behov av insatser från socialtjänsten även efter att vården på SiS har upphört.

Utgå från RBM-modellen

Socialstyrelsen bedömer att RBM-modellen (risk, behov, mottaglighet) med användandet av standardiserade risk- och behovsbedömningsmetoder och de rekommenderade insatserna för normbrytande beteende och återfall i brott är användbara vid barn och unga som är avhoppare.

Filmer om RBM

I fyra kortare filmer berättar Kriminalvården om RBM-modellen.

Introduktion till RBM (7 minuter) – syntolkad

Introduktion till RBM, utan syntolkning

Riskprincipen (3.02 minuter) – syntolkad

Riskprincipen, utan syntolkning

Behovsprincipen (6.55 minuter) – syntolkad

Behovsprincipen, utan syntolkning

Mottaglighetsprincipen  (5,26 minuter) – syntolkad

Mottaglighetsprincipen, utan syntolkning

Om normbrytande beteende

Insatser till barn med hög risk för fortsatt normbrytande beteende och återfall i brott, sida på Kunskapsguiden

Risk- och skyddsfaktorer för normbrytande beteende, sida på Kunskapsguiden

Risk för återfall

När socialnämnden gör en utredning som avser ett barn eller en ung person som är misstänkt för att ha begått brott, bör den innefatta en bedömning av om barnet eller den unge riskerar att återfalla i brott eller riskerar att utvecklas ogynnsamt i övrigt.

Om det är lämpligt, bör nämnden använda standardiserade bedömningsmetoder vid riskbedömningen.

Bedöma risk och behov för barn och unga som begår brott eller har annat normbrytande beteende – Kunskapsstöd för socialtjänsten, Socialstyrelsen (pdf)

Barn och unga som begår brott – Handbok för socialtjänsten (pdf)

Standardiserade bedömningsmetoder

Det finns standardiserade bedömningsmetoder som kan vara ett stöd i risk- och behovsbedömningen. YLS/CMI och SAVRY är några av de mest vanligt förekommande risk- och behovsbedömningsmetoderna för målgruppen.

Metoderna bygger på forskningsbaserade risk- och skyddsfaktorer avseende barns risk för återfall i våld och annan kriminalitet.

Bedömningsmetoder, deras målgrupp och vetenskapliga stöd, Metodguiden, Socialstyrelsen

Insatser

En hotbild kan göra det svårt för barn och unga i organiserad brottslighet att våga lämna kriminaliteten.

Barn och unga som vill lämna organiserad brottslighet kan också ha andra försvårande riskfaktorer, till exempel problematisk skolgång, bristande stöd från föräldrar, psykiatriska svårigheter och attityder som stödjer kriminalitet.

Insatser kan därför behöva ges intensivt, omfattande och riktas mot flera riskfaktorer.

Barn och unga som hoppar av behöver motiveras under hela processen. Motivationsarbetet måste anpassas efter avhopparens och föräldrarnas mottaglighet och förmåga.

Om avhopparens familj behöver stödinsatser kan dessa också behöva utredas.

Insatser från hälso- och sjukvården

Barnet eller den unga kan också vara i behov av insatser från hälso- och sjukvården. Detta för att behov beträffande bedömning och behandling av psykisk och fysisk hälsa samt tandstatus kan finnas.

Insatser vid normbrytande beteende och kriminalitet

Socialstyrelsen har tagit fram rekommendationer om insatser för barn med normbrytande beteende och kriminalitet. Det är vetenskapligt utvärderade insatser som har bäst förutsättningar att minska normbrytande beteende och återfall i brott hos barn i åldern 6 till 17 år.

För barn i åldern 12–17 år rekommenderas strukturerad familjebehandling, exempelvis:

  • Multisystemisk Terapi (MST)
  • Funktionell familjeterapi (FFT)
  • Kort strategisk familjeterapi (BSFT)
  • Multidimensionell familjeterapi (MDFT).

Andra rekommenderade insatser är strukturerad individuell KBT-baserad beteende- och färdighetsträning och placering i form av Treatment Foster Care Oregon (TFCO).

Insatser för att motverka fortsatt normbrytande beteende och återfall i brott – Kunskapsstöd med rekommendationer för socialtjänstens arbete med barn 6–17 år, Socialstyrelsen (pdf)

Insatser vid missbruk

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende rekommenderar motivationshöjande insatser för ungdomar som har missbruksproblematik, till exempel motiverande samtal eller motivationshöjande behandling (MET).

Motivationshöjande insatser kan även ges i kombination med KBT. Ett annat exempel på insats som nämns är adolescent community reinforcement approach (A-CRA/ACC).

Familjebehandling som baseras på att hela eller delar av familjen involveras rekommenderas också i riktlinjerna. De insatser som bör ges är MDFT och FFT. MST och BSFT kan även ges vid missbruk hos ungdomar.

Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende – Stöd för styrning och ledning, Socialstyrelsen (pdf)

Placeringsformer för barn och unga avhoppare

Barn och unga kan behöva flytta från hemorten på grund av hotbilden, antingen tillsammans med sin familj eller själv. I samband med detta kan det vara viktigt att välja en placeringsform (familjehem, HVB eller stödboende) som är anpassad utifrån hotbilden.

Andra säkerhetsfrågor kan till exempel vara att avhopparen kan behöva träffa sin familj under placeringen och det ska kunna ske under säkra förhållanden. Placeringen kan därför behöva planeras i samråd med polisen.

Även om barnet eller den unge inte behöver placeras på annan ort för att tillgodose det skyddsbehov som föreligger på grund av hotbilden, kan en placering på annan ort ändå behövas enligt SoL eller LVU utifrån behovet av stöd eller vård. Det kan exempelvis handla om behandling för att lämna kriminalitet och sluta begå brott.

 

Faktagranskad av: Socialstyrelsen Senast granskad:

Prenumerera på nyhetsbrevet!

Håll dig uppdaterad genom att prenumerera på Kunskapsguidens nyhetsbrev – få nyheter och uppdateringar direkt i din inkorg.

Anmäl dig till Kunskapsguidens nyhetsbrev!