Socialnämnden har ett ansvar
Socialnämnden har samma ansvar för barn och unga som ingår i organiserad brottslighet som för alla andra barn och unga.
- Socialtjänsten ska verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden.
- Socialtjänsten ska i samarbete med hemmet ge skydd och stöd till barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt.
Detta innebär ett ansvar att agera, oavsett om barnet är en möjlig avhoppare eller inte.
Att identifiera barn och unga som möjliga avhoppare
Situationer där möjliga avhoppare ofta kan identifieras
- En vårdnadshavare eller annan anhörig uttrycker oro för ett barn eller en ung person.
- Skolan uttrycker oro för en elev.
- Ett barn eller ung person häktas.
- Vid pågående insatser från socialtjänsten, till exempel i samband med placering på SiS-hem.
- När socialtjänsten närvarar vid polisförhör.
Identifiera möjliga avhoppare vid samverkan
Inom ramen för olika samverkansformer kan möjliga avhoppare identifieras, till exempel dessa:
- GVI (gruppvåldsintervention)
- Trefas (polis, socialtjänst och kriminalvård samverkar mot våld)
- SIG (sociala insatsgrupper)
- Bob (barn och unga i organiserad brottslighet).
Barn och unga i organiserad brottslighet, sida på Kunskapsguiden
Att tänka på vid utredning av barn och unga som är avhoppare
För socialtjänsten finns inga särskilda regler om handläggning och dokumentation för avhoppare. Samma regler gäller som vid annan handläggning. Vissa aspekter kan däremot särskilja avhopparärenden, till exempel:
- Nära samverkan med polisen på grund av hotbild som kan föreligga. Även avhopparens föräldrar och syskon kan behöva skydd eller bo på annan ort.
- Barnet eller den unga behöver vara motiverad och vilja samarbeta med socialtjänst och polis.
- Nära samverkan med vårdnadshavarna är viktigt.
Utreda barn och unga – Handbok för socialtjänsten (pdf)
Att arbeta med avhoppare – Ett stödmaterial till socialtjänsten (pdf)
Utgå från RBM-modellen
Socialstyrelsen bedömer att RBM-modellen (risk, behov, mottaglighet) med användandet av standardiserade risk- och behovsbedömningsmetoder och de rekommenderade insatserna för normbrytande beteende och återfall i brott är användbara vid barn och unga som är avhoppare.
Filmer om RBM
I fyra kortare filmer berättar Kriminalvården om RBM-modellen.
Introduktion till RBM (7 minuter) – syntolkad
Introduktion till RBM, utan syntolkning
Riskprincipen (3.02 minuter) – syntolkad
Riskprincipen, utan syntolkning
Behovsprincipen (6.55 minuter) – syntolkad
Behovsprincipen, utan syntolkning
Mottaglighetsprincipen (5,26 minuter) – syntolkad
Mottaglighetsprincipen, utan syntolkning
Om normbrytande beteende
Risk- och skyddsfaktorer för normbrytande beteende, sida på Kunskapsguiden
Risk för återfall
När socialnämnden gör en utredning som avser ett barn eller en ung person som är misstänkt för att ha begått brott, bör den innefatta en bedömning av om barnet eller den unge riskerar att återfalla i brott eller riskerar att utvecklas ogynnsamt i övrigt.
Om det är lämpligt, bör nämnden använda standardiserade bedömningsmetoder vid riskbedömningen.
Barn och unga som begår brott – Handbok för socialtjänsten (pdf)
Standardiserade bedömningsmetoder
Det finns standardiserade bedömningsmetoder som kan vara ett stöd i risk- och behovsbedömningen. YLS/CMI och SAVRY är några av de mest vanligt förekommande risk- och behovsbedömningsmetoderna för målgruppen.
Metoderna bygger på forskningsbaserade risk- och skyddsfaktorer avseende barns risk för återfall i våld och annan kriminalitet.
Bedömningsmetoder, deras målgrupp och vetenskapliga stöd, Metodguiden, Socialstyrelsen
Insatser
En hotbild kan göra det svårt för barn och unga i organiserad brottslighet att våga lämna kriminaliteten.
Barn och unga som vill lämna organiserad brottslighet kan också ha andra försvårande riskfaktorer, till exempel problematisk skolgång, bristande stöd från föräldrar, psykiatriska svårigheter och attityder som stödjer kriminalitet.
Insatser kan därför behöva ges intensivt, omfattande och riktas mot flera riskfaktorer.
Barn och unga som hoppar av behöver motiveras under hela processen. Motivationsarbetet måste anpassas efter avhopparens och föräldrarnas mottaglighet och förmåga.
Om avhopparens familj behöver stödinsatser kan dessa också behöva utredas.
Insatser från hälso- och sjukvården
Barnet eller den unga kan också vara i behov av insatser från hälso- och sjukvården. Detta för att behov beträffande bedömning och behandling av psykisk och fysisk hälsa samt tandstatus kan finnas.
Insatser vid normbrytande beteende och kriminalitet
Socialstyrelsen har tagit fram rekommendationer om insatser för barn med normbrytande beteende och kriminalitet. Det är vetenskapligt utvärderade insatser som har bäst förutsättningar att minska normbrytande beteende och återfall i brott hos barn i åldern 6 till 17 år.
För barn i åldern 12–17 år rekommenderas strukturerad familjebehandling, exempelvis:
- Multisystemisk Terapi (MST)
- Funktionell familjeterapi (FFT)
- Kort strategisk familjeterapi (BSFT)
- Multidimensionell familjeterapi (MDFT).
Andra rekommenderade insatser är strukturerad individuell KBT-baserad beteende- och färdighetsträning och placering i form av Treatment Foster Care Oregon (TFCO).
Insatser vid missbruk
Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende rekommenderar motivationshöjande insatser för ungdomar som har missbruksproblematik, till exempel motiverande samtal eller motivationshöjande behandling (MET).
Motivationshöjande insatser kan även ges i kombination med KBT. Ett annat exempel på insats som nämns är adolescent community reinforcement approach (A-CRA/ACC).
Familjebehandling som baseras på att hela eller delar av familjen involveras rekommenderas också i riktlinjerna. De insatser som bör ges är MDFT och FFT. MST och BSFT kan även ges vid missbruk hos ungdomar.
Placeringsformer för barn och unga avhoppare
Barn och unga kan behöva flytta från hemorten på grund av hotbilden, antingen tillsammans med sin familj eller själv. I samband med detta kan det vara viktigt att välja en placeringsform (familjehem, HVB eller stödboende) som är anpassad utifrån hotbilden.
Andra säkerhetsfrågor kan till exempel vara att avhopparen kan behöva träffa sin familj under placeringen och det ska kunna ske under säkra förhållanden. Placeringen kan därför behöva planeras i samråd med polisen.
Även om barnet eller den unge inte behöver placeras på annan ort för att tillgodose det skyddsbehov som föreligger på grund av hotbilden, kan en placering på annan ort ändå behövas enligt SoL eller LVU utifrån behovet av stöd eller vård. Det kan exempelvis handla om behandling för att lämna kriminalitet och sluta begå brott.