Olika typer av samtal

Information får ofta stort utrymme i inledningen av en kontakt eller ett samtal.

Barnet behöver även få fortlöpande information om vad som händer just nu och vad som planeras framöver. Barnet behöver också informeras om sådant som redan har gjorts och ägt rum, och vad det har lett fram till.

Informationen behöver anpassas till barnets ålder, mognad, förmågor och förutsättningar. Inom hälso- och sjukvården finns det särskilt reglerat att informationen ska anpassas till mottagarens ålder, mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund och andra individuella förutsättningar.

Berätta lite i taget och anpassa till hur barnet reagerar. Barnets förmåga att ta till sig information handlar delvis om hur tryggt barnet känner sig. Du som professionell behöver även vara lyhörd för barnets behov i just detta samtal och vara observant på hur delaktig barnet vill vara. Om barnet inte verkar vilja delta aktivt kan information ges mer direkt till medföljande förälder.

Att försäkra sig om att barnet har förstått är lika viktigt som att ge information. Ett sätt kan vara att låta barnet återberätta vad du har sagt. Ibland kan det vara bra att använda bilder, låta barnet visa på en docka eller att rita eller skriva.

Informationen ska vara enkel och tydlig, utan att viktiga detaljer förloras. Många barn betonar att de vill veta vilken hjälp de kan få, vilka kontakter som tagits, och vad som händer när de berättat. Muntlig information kan behövas kompletteras med skriftlig eller hänvisning till webbplats. Ytterligare ett sätt är att visualisera informationen med hjälp av bilder och symboler.

Informationen kan väcka starka känslor och barnet behöver få utrymme att reagera, diskutera och ställa frågor. Din roll som professionell är att bekräfta barnets reaktion, genom att benämna känslorna som dyker upp. Du behöver vara lyhörd för vad barnet vill och behöver veta.

Bekräfta handlar om att benämna, beskriva, lägga märke till och lyfta fram sådant som barnet säger och gör, sådant som barnet kan vara stolt över och växa av, till exempel barnets förmåga att uttrycka en viss tanke eller känsla, eller beskriva en särskild händelse

Ytterligare en viktig form av bekräftelse är att giltigförklara och normalisera de beteenden och upplevelser barnet berättar om. Att fokusera på det som fungerar, istället för på det som inte gör det, ökar chanserna till positiv förändring. Att snarare fråga sig vad det är som gör att det här barnet må bra i vissa stunder, än att fråga sig varför barnet mår dåligt i andra stunder.

Att stödja barnet till ökad grad av känsla av sammanhang innebär att stärka känslan av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. I grunden handlar det om barnets behov av att förstå:

• vad som händer i och omkring dem själva (begriplighet)
• meningen med att bry sig om och vara delaktig i sitt eget liv (meningsfullhet)
• vilka resurser som finns tillgängliga i deras alldeles egna inre och hos andra omkring (hanterbarhet).

Stödjande samtal kan syfta till att positivt påverka, utveckla, förändra och förbättra barnets situation. En grundläggande förutsättning är att barnet får sätta ord på sina tankar, känslor och erfarenheter. Om syftet med samtalet är att öka barnets motivation till förändring kan ett sätt vara att invänta barnets egna förslag och vägar till förändring, de är ofta bättre och mindre omfattande än man tänkt sig. Du kan formulera enkla realistiska mål, som följs upp med korta intervaller. Förhoppningsvis kan bekräftelser leda till att barnet får egna tankar och idéer om nya mål, nya små steg framåt. Konkreta frågor att ställa kan vara:

• När var det bra?
• Vad var bra?
• På vilket sätt var det bra?

Barnets egna berättelser är centralt i det utredande samtalet, det är viktigt att barnets beskrivningar är så opåverkade som möjligt. Samtalet behövs för att förstå barnets reaktioner, beteenden och utvecklingsnivå och för att komma fram till barnets problem och resurser. Du kan behöva betona för barnet att hens unika erfarenheter är viktiga och värdefulla för att komma fram till vad som är bäst för hen.

Som samtalsledare gäller det att inte utgå från sina egna tolkningar och perspektiv i formulering av frågor. Tänk på om eventuell förhandsinformation kan påverka samtalet. Kunskap om öppna och ledande frågor är viktiga för att barnets berättelse ska bli så opåverkad som möjligt. Barnets berättelser kan påverkas av spänningar i relationer till föräldrar och andra viktiga vuxna. Det vill säga att barnet av beroende och lojalitet eller på grund av direkta hot och manipulationer inte har möjlighet att utrycka just sin egen berättelse, sina egna önskemål. För att lyckas få fram barnets opåverkade berättelser behövs kunskap om öppna och ledande frågor och andra samtalstekniker.

Ibland uppstår misstankar om att ett barn far illa som ett bifynd i samband med en undersökning eller ett samtal om något helt annat. Det innebär att du måste vara beredd på att skifta syfte och upplägg med ett samtal då misstankar om att barnet far illa uppstår. Du behöver också beskriva detta för barnet, så att barnet förstår vad som händer i samtalet. Enligt 14 kap. 1 § i socialtjänstlagen (2001:453), SoL, är den som är verksam inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och tandvården skyldig att göra en anmälan vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa.

Syftet med samtalet kan därför bli att skaffa så mycket information från barnet att misstanken kan avfärdas eller förstärkas. Du kan därefter behöva ställa ytterligare frågor, för att få nödvändig och tillräcklig information till anmälan. Det är viktigt att inte fråga för mycket, frågorna måste vara relevanta för din roll och för situationen. Fundera över vad du behöver veta just nu; vad är relevant, vad är tillräckligt. Notera att för att göra en anmälan behöver man inte vara säker på att barnet far illa, utan det räcker med en misstanke.

När samtal förs inom socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa, som en del av en utredning enligt 11 kap. 1 § SoL, blir förutsättningarna annorlunda än i övriga fall inom vård och omsorg. I dessa samtal handlar det om att få en mer fördjupad och uttömmande information om barnets utsatthet, för att socialsekreteraren ska kunna göra en så bra bedömning som möjligt av vilka behov barnet har. Att i samtal med barnet få beskrivningar av konkreta erfarenheter och upplevelser av till exempel försummelse och övergrepp kan vara enda sättet att få den här informationen. Dessa samtal ligger bland annat till grund för risk- och skyddsbedömningar. Utifrån detta ska socialsekreteraren se till att barnet får det skydd och stöd det behöver, vilket kan inbegripa insatser från socialnämnden.

Många barn har farit illa en längre tid innan det uppmärksammas. En del barn är utsatta för flera olika risker samtidigt. Barn beskriver att de försökt signalera genom att på olika sätt agera och berätta, men att de vuxna inte har hört, sett eller förstått. Fler utsatta barn kan upptäckas genom att våga fråga. Ett sätt kan vara att ställa rutinmässiga frågor om våld och utsatthet.

Ett utredande samtal kan också vara stödjande för barnet. Även om samtalet är i utredande syfte får barnet möjlighet att berätta och beskriva sina erfarenheter, vilket är en viktig förutsättning för att förstå; för att stärka sin känsla av sammanhang. Att vuxna bryr sig och tar barnet på allvar kan också vara stärkande för barnet. Om barnet inte blir tystat utan visas ett ärligt intresse, ökar chansen att barnet berättar även en annan gång.

Ett stödjande förhållningssätt är viktigt både för att visa omtanke om barnet i stunden och för att barnet ska känna sig trygg med att dela med sig av så mycket relevant information som är möjligt. Som professionell vuxen har du också ansvar för att barnet inte berättar mer än nödvändigt och mer än de själva egentligen vill.