De mänskliga rättigheterna utgör en begränsning av statens makt över individen och slår samtidigt fast vissa skyldigheter för staten. Ett exempel är att staten är skyldig att skydda individens rättigheter från att kränkas av andra personer. Ett annat exempel är att staten ska se till att varje människa kan förverkliga och utkräva sina rättigheter enligt konventionen om mänskliga rättigheter.
De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten, det vill säga den internationella rätten. Rättigheterna finns nedskrivna i olika typer av internationella överenskommelser. Konventioner och protokoll blir juridiskt bindande genom att staterna förklarar sig bundna av dem, exempelvis genom att ratificera dem. Förklaringar och deklarationer innebär även politiska förpliktelser.
Vilka rättigheter finns?
Förenta nationernas, FN:s, allmänna förklaring och flera konventioner innehåller många rättigheter och grundläggande friheter, bland annat rättigheter att tillgodose de mest grundläggande behoven och rätten till skydd mot övergrepp.
Mänskliga rättigheter i olika former:
- Medborgerliga och politiska rättigheter
Till dessa räknas bland annat rätten till liv, rätten till en rättvis rättegång och åsiktsfrihet. - Ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter
Till dessa räknas bland annat rätten till bostad, rätten till arbete och rätten till utbildning. - Särskilt skydd för individer som tillhör vissa grupper
Särskilda konventioner skyddar rättigheterna för grupper som barn, kvinnor och personer med funktionsnedsättning.
Internationellt samarbete kring mänskliga rättigheter sedan andra världskrigets slut
Efter andra världskriget fanns det en växande uppfattning bland de länder som bildade FN att världssamfundet måste ta ett gemensamt ansvar för den enskildes mänskliga rättigheter. Främjandet av de mänskliga rättigheterna utgör därför en av FN:s huvudsakliga uppgifter.
Det internationella samarbetet kring de mänskliga rättigheterna har framförallt utvecklats med färskt minne av Förintelsen och massmorden på bland annat judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning och politiskt oliktänkande. Flera stater hade redan före 1945 egna lagar om medborgarnas rättigheter gentemot staten men det fanns få internationella regler på området.
Staternas ansvar
Staterna inom FN är skyldiga att respektera folkrättens regler. Varje land har ett ansvar för att åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning.
Om en kränkning sker av de mänskliga rättigheterna är det i första hand den aktuella statens ansvar att se till att den enskilde får upprättelse. Men de mänskliga rättigheterna är en internationell angelägenhet och därför kan andra stater framföra åsikter om och försöka påverka situationen i olika länder där rättigheterna kränks. Det finns olika internationella forum dit den enskilde kan vända sig för att ställa ett land till svars för kränkningar av den enskildes mänskliga rättigheter, exempelvis Europadomstolen och olika kommittéer kopplade till FN:s konventioner.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av FN:s generalförsamling 2006. Sverige är sedan 2009 juridiskt bunden av konventionen. Konventionens syfte är att stärka skyddet av de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning syftar till att stärka skyddet av de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning – Regeringskansliet
Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning – lättläst text – Regeringskansliet
Fakta om mänskliga rättigheter
Regeringen är ytterst ansvarig för att de mänskliga rättigheterna tillgodoses i Sverige. Regeringen har även ett ansvar att göra information om de mänskliga rättigheterna tillgänglig för allmänheten.