Undernäring definieras som en näringsrubbning som kan leda till en försämrad kroppssammansättning, funktionsförmåga eller sjukdomsförlopp.
För att upptäcka nutritionsrelaterade problem hos en person är det viktigt att göra en inledande riskbedömning av personens näringstillstånd så snart som möjligt. En riskbedömning utförs av vårdpersonal med lämplig kompetens. Men både socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan ta initiativ till en bedömning om en person har behov av det. Beroende på vårdform behöver en riskbedömning utföras inom 24–48 timmar och därefter med regelbunden intervall.
Riskbedömningen visar om en persons näringstillstånd och bakomliggande orsaker behöver utredas vidare så att förebyggande åtgärder kan sättas in för att undvika att en risk utvecklas till undernäring.
I hälso- och sjukvården har det etablerats en svensk praxis där en riskbedömning görs utifrån tre bedömningspunkter som kan formuleras som frågor. Om någon av frågorna besvaras med ett ”ja” finns anledning för hälso- och sjukvården att föreslå en utredning av personens näringstillstånd:
- Ofrivillig viktförlust, tecken på negativ energibalans.
- Ätsvårigheter, till exempel aptitlöshet eller tugg- och sväljproblem.
- Undervikt, det vill säga body mass index, BMI, är mindre än 20 kg/m2 för personer under 70 år eller BMI är mindre än 22 kg/m2 för personer 70 år och äldre.
Undernäring kan maskeras av övervikt, förändringar i vätskebalans och vid ödem (svullnad). Ofrivillig viktförlust behöver uppmärksammas hos alla personer oavsett aktuell vikt.
Riskbedömning kan exempelvis utföras regelbundet i följande situationer:
- Vid inskrivning i sluten vård och vid besök i öppen vård.
- Vid besök i primärvård för patienter med förhöjd risk att drabbas av undernäring.
- Vid inskrivning i särskilda boendeformer och därefter vid misstanke om undernäring vid kontakt med sjukvården.
- Andra situationer som exempelvis i samband med hälsokontroller och influensavaccinationer.
Utredning av undernäring
Efter att en patient har bedömts ha risk för undernäring utreds art och grad av undernäringsproblemet. Utredningen görs av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal med god kunskap om orsak, effekt och behandling av undernäring.
Beroende på patientens behov kan professioner med mer specifika kunskaper behöva tas in. Exempelvis kan det finnas behov av logoped för att utreda sväljsvårigheter eller dietist vid behov av fördjupad kunskap om nutrition.
Med stöd av utredningen kan hälso- och sjukvården ställa diagnosen undernäring. Utredningen ger också kunskap om vilka åtgärder som behöver sättas in, hur ofta patientens näringstillstånd behöver följas upp och vilken eller vilka professioner som blir aktuella för behandlingen och uppföljningen.
Medicinska besvär, fysiskt tillstånd och sociala aspekter har betydelse i utredningen. Vad vården väljer att fokusera på beror på situationen för den enskilde individen och kan därför variera. Exempel på faktorer att ta hänsyn till vid utredning är:
- hälso- och sjukdomshistoria
- BMI och viktförändringar
- mat-, vätske- och näringsintag, antal mål per dag och nattfastans längd
- tugg- eller sväljningssvårigheter, mun och tandstatus
- levnadsförhållanden, psykosociala faktorer, exempelvis ensamhet och nedstämdhet
- läkemedelsintag och läkemedelsbehandling.
Se fler exempel i Att förebygga och behandla undernäring –
Socialstyrelsen
Tugg- och sväljproblem
När tugg- och sväljproblem, dysfagi, är en orsak till undernäring ingår även logoped och vid behov foniatriker i utredningsarbetet. Dysfagi kan uppstå i alla åldrar men framför allt drabbar det äldre personer och är ett vanligt symtom vid bland annat neurologiska sjukdomar som stroke, multipel skleros (MS) och Parkinsons sjukdom. Det är också vanligt förekommande i samband med en del cancerbehandlingar som exempelvis strålning mot mun och svalg, och kan vara en biverkan av en del läkemedel.
Mat- och vätskeregistrering
För att utreda om en person har brist eller obalans mellan intag och behov av energi och vätska registreras all mat och dryck. Det blir sedan ett underlag vid val av åtgärd. Kosttillägg, enteral och parenteral nutrition inkluderas i registreringen. Enteral nutrition innebär att man ger näring direkt till mag-tarmkanalen, och parenteral nutrition innebär att man ger näring direkt i blodbanan.
Att fastställa energi-, protein-, närings- och vätskebehov
Kunskap om personens energi-, protein- och näringsbehov är en förutsättning för att kunna välja rätt åtgärder. Även mängd vätska är viktigt att fastställa.
Maten behöver ha en viss sammansättning av energi och näringsämnen.
Läs om energi-, protein-, närings- och vätskebehov i kunskapsstödet Att förebygga och behandla undernäring – Socialstyrelsen
Tidiga tecken på undernäring
Tidiga tecken på undernäring eller risk för undernäring kan till exempel vara försämrad aptit, mindre mängd mat som inhandlas eller löst sittande kläder.