Varför föräldrar ska prata med sitt barn

Barnet har även möjlighet att få information om andra personer som blivit till med hjälp av könsceller från samma donator. Ett barn som blivit till med hjälp av donerade könsceller kan när det uppnått tillräcklig mognad be att få sina uppgifter antecknade i den särskilda journalen så att andra som blivit till med könsceller från samma donator kan hitta denna information.

Om du vill veta mer om ditt ursprung

När är det bra att börja prata?

Generellt rekommenderas att föräldrar börjar prata med sitt barn om dess ursprung redan i förskoleåldern. Om du som förälder tidigt börjar pratar med ditt barn minskar risken att barnet råkar få höra om sitt ursprung av någon annan eller på ett oplanerat sätt. Det är en situation som bör undvikas då det kan rubba barnets tillit till föräldrarna.

När det inte finns någon pappa i familjen, som hos ensamstående kvinnor eller hos kvinnor i en samkönad relation, blir det oftast självklart att berätta om donationsbehandlingen från tidig ålder. I familjer där det finns en mamma och en pappa kan det behövas ett mer aktivt beslut att berätta för barnet om donationsbehandlingen.

Om du är förälder till ett äldre barn och det av olika anledningar inte blivit av att prata om barnets ursprung är det inte försent – det krävs bara lite mer förberedelse.

I lagstiftning från 2019 förtydligas att föräldrar har en skyldighet att berätta för sitt barn att det har tillkommit med hjälp av donation så snart det är lämpligt.

Vad tycker barnen själva?

I stort sett alla barn och vuxna som vet att de kommit till med hjälp av donationsbehandling berättar att det är viktigt för dem att veta. De tycker att de har en självklar rätt att få information om sitt genetiska ursprung och uppskattar att deras föräldrar valt att berätta.

En del som fått informationen sent säger att det känns som att vissa pusselbitar har fallit på plats, till exempel varför de delvis har annat utseende eller egenskaper än sina familjemedlemmar. Det finns inga rapporter om personer som hade föredragit att inte få veta om att de blivit till med hjälp av donationsbehandling.

Vad händer i familjen?

Ett barn som får veta att det kommit till genom donation tar det ofta ganska okomplicerat. Barnet tycks också senare i livet känna sig bekväm med det. Det visar både svenska och internationella forskningsstudier.

Ett barn som får veta om sitt ursprung först i tonåren eller som vuxen kan däremot reagera med bestörtning och känna sig sviken för att föräldrarna har undanhållit viktig information. Då blir det mer förtroendet mellan förälder och barn som är i fokus – inte donationen. Bland de faktorer som är av betydelse för hur ett barn känner och reagerar finns barnets individuella mognad och hur samtalet förs.

Vad händer om man inte berättar?

Studier har visat att i familjer där donationsbehandlingen hållits hemlig finns ett mindre positivt samspel mellan föräldrar och barn än i familjer som pratat öppet om detta.

Även om man inte pratar med sitt barn om hans eller hennes ursprung finns risken att det ändå kommer fram. Andra som känner till donationen kan råka försäga sig, eller biologilektioner i skolan kan göra barnet uppmärksamt på hur vissa egenskaper, som exempelvis ögonfärg, ärvs vidare från förälder till barn. I situationer då det behövs en medicinsk utredning av barnet kan det bli nödvändigt att berätta om donationen.

Under senare år har det också blivit vanligare att använda sig av DNA-tester för att få reda på mer om sitt ursprung. Resultatet från sådana DNA-tester kan avslöja att det saknas genetisk koppling till föräldrar och andra familjemedlemmar och kan även visa genetiska kopplingar till personer utanför familjen. Att få reda på information om sitt genetiska ursprung på ett plötsligt, oplanerat sätt kan påverka barnets förtroende för föräldrarna.