Samma skyldighet gäller de som arbetar inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och har arbetsuppgifter som berör barn och unga. Det kan till exempel vara hem för vård eller boende, HVB, och friskolor.
Ideella föreningar som genom avtal med kommunen utför insatser enligt SoL omfattas också av anmälningsskyldigheten. Detsamma gäller för frivilligorganisationer som bedriver tillståndspliktig verksamhet enligt 7 kap. 1 § SoL.
Andra ideella organisationer, till exempel BRIS och Rädda Barnen och deras tjänstemän, omfattas generellt inte av anmälningsskyldigheten. De omfattas istället av den allmänna rekommendationen i 14 kap. 1 c § SoL att var och en som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till socialnämnden. Däremot omfattas till exempel läkare och psykologer som är anställda i sådana ideella organisationer av anmälningsskyldigheten när de utövar sitt yrke inom ramen för organisationens verksamhet.
Det räcker med en misstanke
Det är viktigt att understryka att man som anmälare inte behöver vara säker på att barnet far illa. Det räcker att man misstänker det för att anmälningsskyldigheten och rekommendationen ska gälla. Efter en anmälan är det socialnämnden som ska utreda barnets situation och bedöma behovet av skydd och stöd.
Med anmälningsskyldigheten följer en skyldighet att lämna de uppgifter som kan vara av betydelse för nämndens utredning.
Socialnämnden kan informera om att utredning inletts
Socialnämnden får informera anmälningsskyldiga som har gjort en anmälan att en utredning har inletts, inte har inletts eller redan pågår. En förutsättning för att lämna sådan information till anmälaren är att socialnämnden inte bedömer att det är olämpligt.
Vid misstanke om att ett barn har utsatts för brott är det viktigt att också överväga att göra en polisanmälan.