Självskadebeteende är att medvetet skada sin kropp för att hantera svåra tankar och känslor. Att skada sig kan kännas skönt i stunden, då det minskar ångest eller avleder plågsamma tankar. Det kan också handla om tomhetskänslor, tankar om att straffa sig själv, eller svårighet att kontrollera sina impulser.
Det vanligaste självskadebeteendet är att skära sig, men det händer också att man bränner, slår, klöser eller nyper sig själv, förhindrar sårläkning eller drar sig i håret. En del unga använder sex som ett sätt att skada sig själva.
Vanligt tecken på psykisk ohälsa
Självskadebeteende hos barn och unga är vanligt. Ungefär fyra av tio elever i högstadiet och gymnasiet har någon gång skadat sig själva. Sedan 1990-talet ökar antalet unga som skadar sig själva.
Självskadebeteendet är ofta kopplat till psykisk ohälsa som ångesttillstånd, depression eller ätstörningar. I bakgrunden finns ofta riskfaktorer som påverkar mående och utveckling, som att växa upp under svåra förhållanden.
Vissa barn och unga skadar sig gång på gång. Det är allvarligt, både för att det kan vara svårt att sluta med det, och för att det finns en ökad risk för självmord. Ibland kan jämnåriga påverka varandra till att pröva att skada sig, vilket ökar risken för att några fastnar i ett självskadebeteende.
Barn och unga som skadar sig själva behöver få hjälp inom hälso- och sjukvården med bedömning och behandling. Om det finns en medvetenhet hos vuxna om att självskadebeteenden är relativt vanliga hos barn och unga som inte mår psykiskt bra så finns det förutsättningar att upptäcka beteendena tidigt. Det är betydelsefullt att det finns vuxna som är tillgängliga för samtal i barns och ungas närmiljö.
Psykisk hälsa och ohälsa
På sidan Främja psykisk hälsa finns exempel på hur skolan kan arbeta förebyggande och hälsofrämjande.
På sidan Elever med psykisk ohälsa finns exempel på hur elevhälsan kan arbeta individinriktat med elever med psykisk ohälsa.