Det är viktigt att personer med funktionsnedsättning får möjlighet att beskriva sina behov liksom egna mål och förväntningar med en insats. Personal som ger stöd och service behöver fokusera på den enskildes behov. I vissa situationer kan det behövas såväl individuellt anpassat stöd som extra lyhördhet från personalens sida för att uppmärksamma den enskildes behov, synpunkter och önskemål. Personalen har även en viktig uppgift att uppmärksamma tecken på förändringar och ovanliga uttryck hos enskilda som inte formulerar sina behov.
Rätten till insatser
Rätten till bistånd enligt SoL
I socialtjänstlagen (SoL) finns regler om rätten till bistånd för försörjning och livsföring i övrigt. Begreppet ”livsföring i övrigt” är inte närmare preciserat i lagen. En person kan söka det bistånd hen anser sig behöva, men personen kan bara beviljas stöd som inte kan tillgodoses på annat sätt. Syftet med SoL är att den enskilde ska ges en skälig levnadsnivå, och biståndet ska utformas så att det stärker personens möjligheter att leva ett självständigt liv.
Socialnämnden ska bland annat
- verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra
- medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd
- erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder.
Självbestämmande är vägledande i insatserna
Frivillighet och självbestämmande ska vara vägledande vid handläggningen av enskilda ärenden. Det innebär att det är den enskilde själv som bestämmer om hen ska acceptera erbjudanden om en viss social insats. Självbestämmandet hos individen innebär däremot inte att socialtjänsten är kravlös. Till socialtjänstens uppgifter hör att på olika sätt försöka motivera den enskilde att ta emot en viss insats.
LSS – grundläggande principer och utgångspunkter
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) syftar till att ge stöd till personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar för att de ska kunna skapa sig goda levnadsvillkor. Stödet ska minska svårigheterna i det dagliga livet och bidra till ett liv likt andra personers.
Behov – ett begrepp med flera tolkningar
Det är viktigt för alla som arbetar inom vård och omsorg att känna till att det finns olika uppfattningar om vad som menas med behov. Det gör att lagar och riktlinjer kan bli aktuella på olika sätt för olika individer. Det påverkar i sin tur valet av stöd till den enskilda personen och hens anhöriga. Behoven behöver sättas in i ett sammanhang för att inte ses som något fristående och isolerat.
Individens behov ska styra
Handläggare och utförare ska vara öppna för individen och hens livssituation. Det innebär att personalen behöver ha ett behovsinriktat arbetssätt som utgår från individens situation och önskemål. När de individuella behoven får styra kan det betyda att hela verksamheten måste anpassas.
Helhetssyn
Socialtjänstens verksamhet ska präglas av en helhetssyn. Insatserna måste vara anpassade till den enskildes samlade situation och behov. Det medför att socialtjänsten behöver kunna erbjuda olika alternativ för olika personer. För den enskilde är det också viktigt att insatserna präglas av kontinuitet och att stödet så långt som möjligt ges av ett begränsat antal personer.
Helhetssynen behöver utgå från ett aktivt samarbete mellan de berörda aktörerna såväl inom kommunen och dess olika förvaltningar som inom andra myndigheter och organisationer.
Att betraktas som en hel människa av sig själv och andra
I en studie från Halmstads högskola intervjuades personer med psykossjukdomar för att få reda på vilka faktorer som bidrar till en mer hälsosam livsstil för dem. Resultatet visade att det är viktigt med struktur i vardagen, livshändelser som motiverar till förändring och att få stöd från betydelsefulla personer. ”När en patient betraktas som en hel människa är det inte bara det psykiska som är i fokus, utan helheten, med den fysiska kroppen och de sociala förutsättningarna”.
Att bli betraktad som en hel människa, på Samspel, hos Halmstad högskola
Arbetssätt och bemötande som gynnar återhämtning för personer med psykossjukdom
För att personer med psykossjukdom ska kunna återhämta sig från sin sjukdom och leva som andra, behöver både hälso- och sjukvården och socialtjänsten vara lyhörda för deras önskemål, hitta deras motivation och utifrån detta samordna olika åtgärder. Exempelvis kan en person som kommer ut i arbetslivet behöva stöd att anpassa sin läkemedelsbehandling till en mer krävande och aktiv livsstil. I alla faser av psykossjukdom är det viktigt att vården och omsorgen ges inom ramen för ett delat beslutsfattande. Ett delat beslutsfattande innebär att individen och de närstående deltar och beskriver behov och sedan tillsammans med de professionella fattar beslut om åtgärder. Det är också viktigt att vård- och omsorgspersonalen strävar efter att inge hopp om återhämtning, och att bygga stödjande relationer med patienter och brukare.
IBIC – Individens behov i centrum
Individens behov i centrum (IBIC) ger stöd till socialtjänsten att arbeta behovsinriktat och systematiskt och att dokumentera samt följa upp på ett strukturerat sätt.
Genom att utgå från IBIC använder man ett gemensamt synsätt och språk för att beskriva och dokumentera personens behov och resurser samt mål och resultat med insatserna. Det gemensamma synsättet och språket som används av både handläggare och utförare utgår från WHO:s internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF). Med IBIC beskriver socialtjänsten individers behov på ett likvärdigt sätt i hela landet.
Användningen av strukturerad dokumentation bidrar till att information lättare kan återanvändas och man undviker onödig dubbeldokumentation. Ett gemensamt språk som stöd för dokumentationen bidrar till minskad risk för att informationen ändrar betydelse vid återanvändning.
IBIC omfattar alla personer, oavsett ålder och funktionsnedsättning, som behöver stöd i sitt dagliga liv utifrån socialtjänstlagen (SoL) eller lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS). Det innebär att IBIC kan användas för att beskriva behov i det dagliga livet för alla personer med funktionsnedsättningar.
Mer likvärdigt och rättssäkert med IBIC
När handläggare och utförare använder samma synsätt och språk i utredning, planering, genomförande av insatser och uppföljning blir det mer likvärdigt och rättssäkert för individen. Det gemensamma tankesättet och språket underlättar kommunikation och samarbete mellan de professionella, de anhöriga och den enskilda individen. Därmed minskar risken för missförstånd. Den enskildes och de anhörigas delaktighet synliggörs i utredning, planering, genomförande av insats och i uppföljning. IBIC ger också stöd i samtal med anhöriga för att beskriva deras situation och behov av stöd.
När behov och mål är tydligt beskrivna finns det förutsättningar att välja arbetssätt och metoder utifrån individens situation så att personen får möjlighet att stärka sina egna resurser. När informationen dokumenteras strukturerat blir det möjligt att följa upp individens resultat och värdera hur arbetssätt och metoder har fungerat. Strukturerad dokumentation kan också sammanställas och ge underlag för kvalitetsförbättringar och verksamhetsutveckling.
Individens behov i centrum (IBIC)
ICF -klassifikation av funktionstillstånd, funktionsnedsättningar och hälsa
ICF är en av WHO:s huvudklassifikationer och erbjuder en struktur och ett standardiserat språk för att beskriva funktionstillstånd och funktionsnedsättningar i relation till hälsa. Tanken är att skapa ett gemensamt språk för att beskriva hälsa och hälsorelaterade tillstånd i syfte att förbättra kommunikationen mellan olika användare. Det kan till exempel vara hälso- och sjukvårdspersonal, personal inom socialtjänst, forskare, politiker, allmänhet och personer med funktionsnedsättningar. ICF ger möjlighet att beskriva en persons funktionsnedsättningar och hälsa utifrån en biopsykosocial modell.
Planering av insatser
Genomförandeplan för planering och genomförande av insatser
En genomförandeplan beskriver hur insatsen ska ge det stöd som den enskilde har behov av. Planen ska också fungera som ledning för hur personalen bör utföra arbetet.
Uppdraget från handläggaren ligger till grund för utförarens planering och val av arbetssätt. Handläggaren ska ta hänsyn till de resurser som finns i nätverket runt individen. Handläggaren har gjort en bedömning av den enskildes behov och fattat beslut om insatser. Alla sammantagna behov och önskemål leder till att utföraren får ett uppdrag från handläggaren. Verksamheten som ska utföra insatsen behöver också få tillräckligt med uppgifter från handläggaren. Planeringen av insatserna ska så långt möjligt göras tillsammans med den enskilde och personens eventuella företrädare. För att skapa en tydlig struktur för det praktiska genomförandet och uppföljningen av en beslutad insats upprättas en genomförandeplan. Genom planen tydliggörs för den enskilde och personalen vad som ska göras och vem som ska göra vad. Det kan också framgå när och hur något ska genomföras.
Utgångspunkten är att den enskilde medverkar vid planeringen men om personen inte vill eller kan medverka, bör genomförandeplanen ändå upprättas.
Lyssna på den enskildes önskemål
Personer med funktionsnedsättningar har olika förutsättningar att föra fram hur de vill att personalen ska genomföra insatsen. Därför behöver personalen ha kunskap och förmåga att fånga upp den enskildes behov och önskemål oavsett på vilket sätt den enskilde uttrycker sin vilja. Det handlar om att ge sig tid att lyssna på vad personen vill förmedla och att lyssna utifrån personens perspektiv. Vilka önskemål har den enskilde? Vad är det hen drömmer om att kunna göra? Och hur vill hen att stödet ska utföras så att det inte känns obekvämt eller kränkande.
En viktig förutsättning för att kunna fånga en persons vilja är att personen känner sig trygg med sin personal. En annan central faktor är att personen känner att personalen litar på att hen är kapabel att forma sitt eget liv.
Den enskilde behöver också ha kunskap om vad det innebär att vara delaktig i planeringen av sin insats. Det i sin tur kan medföra att personalen behöver tillägna sig kunskap om olika sätt att göra information begriplig. En annan viktig kunskap är att veta hur den enskilde kan använda olika kognitiva stöd eller hjälpmedel för kommunikation.
Det underlättar om genomförandeplanen skrivs på ett sätt som gör att den enskilde känner igen den som sin egen. Målen eller delmålen bör därför skrivas så att de är av värde för den enskilde, att de känns motiverande och gärna också utmanande i en positiv bemärkelse. När den enskildes perspektiv ligger till grund för genomförandeplanen underlättar det för hen att få överblick över vad som har bestämts och ger dessutom bättre möjlighet till fortsatt inflytande.
Att ha någonstans att bo är ett grundläggande behov
Rätten till bostad skyddas i FN: s konventioner om mänskliga rättigheter och ingår i strävan mot en tillfredsställande levnadsstandard för alla medborgare. Tidigare skapades institutioner för personer med funktionsnedsättning för att bl.a. skydda dem från det övriga samhället och ibland tvärtom, men sådana tankegångar skiljer sig markant från dagens synsätt. De nationella målen i funktionshinderspolitiken strävar numera mot ett samhälle utformat så att människor med funktionsnedsättningar i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet. Det är en viktig grund för arbetet med boende- och boendestödsverksamheter för målgruppen.
Från mentalsjukhus till ett eget hem
Under 1900-talets senare del förändrades synsättet på personer med psykisk funktionsnedsättning radikalt. Fram till 1990-talet bodde många personer med psykisk funktionsnedsättning på ett mentalsjukhus, på en psykiatrisk klinik eller på ett sjukhem. Personerna fick sedan möjlighet att flytta ut från institutionerna till mer integrerade och hemlika boendeformer. Samtidigt förändrades boendeformens placering: från stora byggnader i lummiga parkområden, bakom höga murar och utanför stadskärnorna, till bostäder med särskild service i mer tätbebyggda stadsdelar och enskilda lägenheter utspridda i olika delar av en vanlig stadsmiljö.
I stället för mentalsjukhusets storskaliga institution består dagens samhällsbaserade boendelösningar av bostäder med särskild service, som är oftast av småskalig karaktär, samt av ordinära bostäder där man strävar efter att ge ett individuellt anpassat stöd.
Viktiga principer som mänskliga rättigheter och normalisering har under många år styrt samhällets sätt att ge stöd till personer med olika former av funktionsnedsättningar. Personer ur målgruppen behöver individuellt stöd för att kunna skapa sitt eget hem, och det är en etisk plattform i arbetet med boende och boendestöd.
Behov av hjälp och stöd
Många behöver hjälp och stöd för att kompensera konsekvenserna av en psykisk sjukdom, och det behovet utgör grunden för de insatser som en kommun erbjuder målgruppen. De vanligaste insatserna är ett boende i bostad med särskild service eller boendestöd i det ordinära boendet eftersom dessa insatser tillfredsställer en mängd olika behov. I en undersökning fick personer som bodde i bostäder med särskild service ange de vanligaste, icke behandlingsrelaterade behoven. Svaren rörde följande livsområden: daglig sysselsättning, boende, mat, sociala kontakter, ekonomi, skötseln av bostaden och fysisk hälsa.
Forskningsresultat har visat att det finns skillnader mellan kvinnors och mäns självskattade behov. Fler kvinnor än män anser att de behöver vård och stöd när det gäller den fysiska hälsan. Män däremot rapporterar i större utsträckning att de behöver hjälp och stöd med att etablera och/eller handskas med intima relationer, drogmissbruk, boendesituationen samt mathållning och skötsel av det egna hemmet. Ett annat viktigt behov är stöd i föräldraskapet.
Boendestöd är en pedagogisk insats
Stöd i den egna bostaden kallas ofta boendestöd. Boendestöd är en praktisk, pedagogisk och social insats för personer med funktionsnedsättning som syftar till att underlätta för den enskilde att hantera sin vardag.
I Socialstyrelsens termbank definieras boendestöd som bistånd i form av stöd i den dagliga livsföringen riktat till särskilda målgrupper i eget boende. Till särskilda målgrupper hör bland annat personer med psykisk funktionsnedsättning.
Eftersom behoven och önskemålen om stöd ser väldigt olika ut så är boendestöd en insats som har ett mångsidigt innehåll och är individuellt utformat för den enskilde. Boendestöd ska präglas av hög grad av delaktighet och anpassas till den enskildes behov av och möjligheter att utveckla ett fungerande vardagsliv. Boendestödjaren stödjer den enskilde i att planera, genomföra och att vara delaktig i vardagssysslor. Boendestödjaren arbetar med, inte åt, den som behöver stöd. Stödet har blivit mycket viktigt för många ur målgruppen eftersom boendestödjaren utgår från hemmet som är deras plattform i vardagslivet.
Boendestöd kan även omfatta aktiviteter utanför boendet som personen ofta genomför tillsammans med sin boendestödjare. En fördel är om ett fåtal personer stödjer den enskilde eftersom arbetet bygger mycket på en fungerande relation och kontinuitet. En boendestödjare kan också stödja den enskilde vid kontakter med myndigheter och vid behov följa med personen på aktiviteter.
Arbetet som boendestödjare är ofta ett ensamarbete men får inte ses som en isolerad företeelse. Den enskilde kan även ha andra insatser från kommunen, regionen och andra aktörer vilket innebär att boendestödjaren också kan ha behöva ha ett nära samarbete med exempelvis de anhöriga, psykiatrin, primärvården, en god man, socialtjänsten, hemtjänsten, kontaktpersoner, personliga ombud. Det är viktigt för personalen i en boendestödsverksamhet att känna till vad dessa övriga aktörer gör och var de eventuella gränserna går mellan den egna verksamheten och det som utförs av andra. Det beskrivna samarbetet förutsätter givetvis att den enskilde känner till det och har gett sitt samtycke.
Hemtjänst
Även hemtjänst kan vara ett alternativ för stöd i den egna bostaden. De flesta som får hemtjänst är 65 år och äldre men även yngre personer med funktionsnedsättning kan få hemtjänst. I Socialstyrelsens termbank definieras hemtjänst som bistånd i form av service och personlig omvårdnad i den enskildes bostad.
Det är viktigt att den enskilde kan påverka hur hjälpen och stödet utformas. Lagen om valfrihetssystem har lett till att den enskilde i många kommuner kan välja utförare av hemtjänst.
Bostadsanpassning
Bostadsanpassningsbidraget riktar sig till personer som har en funktionsnedsättning. Med stöd av bostadsanpassningsbidrag kan man göra anpassningar av boendet som är nödvändiga för att personen ska kunna fungera i ditt dagliga liv, till exempel att ta bort trösklar, byta bort badkaret mot en dusch eller ordna en ramp vid entrén.
Boendestöd under temat Boende för personer med funktionsnedsättning
Bostadsanpassningsbidraget – en handbok hos Boverket
Hjälpmedel
Personer med funktionsnedsättning ska så långt som möjligt kunna leva som andra och har rätt till olika hjälpmedel som kan underlätta vardagen och ge ökad livskvalitet. Syftet med hjälpmedel kan vara att förbättra nedsatt förmåga, utjämna förlorad förmåga eller bevara en viss förmåga. I stora drag handlar det om att utjämna skillnader och förenkla vardagen för personer med funktionsnedsättning.
Hjälpmedel kan användas i hemmet, närmiljön och i arbetslivet liksom vid studier för att underlätta det dagliga livet. De kan till exempel användas för att få struktur på tillvaron, få bättre tidsuppfattning eller hjälpa personen att ta till sig information. Det kan också vara till hjälp för att hålla ordning på vardagsekonomin.
Hjälpmedlen kan vara mycket enkla som en skrivtavla i hemmet med kom i håg-noteringar eller mer avancerade som till exempel olika datorprogram och andra digitala lösningar. Som hjälp och stöd vid förflyttning kan personer med fysisk funktionsnedsättning behöva ha en rullator eller en rullstol.
Förskrivning av hjälpmedel
Ansvaret för att erbjuda hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning är delat mellan regioner och kommunerna. Men hur ansvaret är fördelat när det gäller de olika hjälpmedelsområdena är inte reglerat i lag.
Anpassa hjälpmedel utifrån användaren
En förutsättning för att kunna vara delaktig och ha inflytande vid förskrivning av hjälpmedel är att användaren har möjlighet att själv uttrycka sig och att informationen som ges är förståelig. För den som talar och förstår svenska relativt obehindrat kräver det oftast inga särskilda anpassningar. För många andra till exempel personer med annan språklig bakgrund, personer med minnessvårigheter, intellektuell funktionsnedsättning eller förvärvad hjärnskada behöver både information och möjlighet att uttrycka sig anpassas. Vilka anpassningar som behövs i olika typer av verksamheter beror både på vilken typ av hjälpmedel som förskrivs inom verksamheten och vilka målgrupper verksamheten riktar sig till.
Det är viktigt att välja hjälpmedel tillsammans med individen, utifrån individens behov. Den som ska använda hjälpmedlet är ofta den bästa experten. Närstående kan också en också viktig roll i sammanhanget. De flesta hjälpmedel tar tid att träna in så att de blir en naturlig del i vardagen.
Hjälpmedel, tema på Kunskapsguiden
Webbutbildning - Bra att veta om hjälpmedel för vård och omsorgspersonal hos Socialstyrelsen
Webbutbildningen Bra att veta om hjälpmedel för vård- och omsorgspersonal riktar sig till dig som arbetar i vården och omsorgen och kommer i kontakt med hjälpmedel, även om du inte själv är förskrivare. Utbildningen är uppdelad två delar; dels en allmän del om hjälpmedel och dels fyra situationer att reflektera över.
Interkulturellt synsätt
Att vara medveten om och förhålla sig till kulturella skillnader kallas interkulturellt synsätt. Synen på sjukdom och funktionsnedsättning är kulturell och har olika betydelser i olika samhällen.
I mötet med personer från andra kulturer kan personalen behöva gå igenom likheter och olikheter. Att exempelvis fråga om hur det var i det land som personen kommer ifrån kan öka förståelsen. Personal i olika verksamheter behöver också ha en lyhördhet och kunskap om svensk funktionshinderpolitik. Den utgår från ett perspektiv där mänskliga rättigheter är i fokus.
Kulturella faktorer kan påverka behoven av vård och omsorg, och i bemötandet av personer med psykossjukdom från andra kulturer behöver personalen kunskap om hur detta kan påverka upplevelser av psykisk sjukdom. Vid Transkulturellt centrum inom Region Stockholm finns bland annat kunskapsstöd och utbildning för personal inom vård och omsorg. Ordet transkulturellt syftar just på att mycket av centrets arbete handlar om kulturmöten, om att försöka förstå varandra även när vi har olika språk, religion eller kulturella traditioner.
Utbildningen Ohälsa, migration och trauma, hos Transkulturellt centrum
Webbutbildningen Ohälsa, migration och trama ger baskunskaper om hur flykt- och migrantbakgrund ökar risken för ohälsa. Den ges vid tre tillfällen under terminen och du behöver inga speciella förkunskaper. Mest användbar är utbildningen för dig som möter asylsökande, flyktingar och nyanlända inom sjukvård, kommun eller på Arbetsförmedlingen. Utbildningen består av sex moduler.
Om hbtq
Paraplybegreppet hbtq står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter. H och B handlar om sexualitet eller sexuell läggning och T handlar om könsidentitet och könsuttryck. Q kan handla om både sexualitet, identitet och uttryck.
Att klumpa ihop begreppen hbtq och kalla det för en grupp kan på många sätt vara missvisande. Det finns vissa gemensamma nämnare för alla som bryter mot normer på olika sätt men det kan vara stor skillnad att göra det i sin sexualitet mot att göra det genom en normbrytande könsidentitet.
Intersektionalitet
Beroende på om du tillhör normen eller inte kan det påverka var du befinner dig i de samhälleliga maktstrukturer som omger oss. Intersektionalitet handlar om att belysa hur olika maktstrukturer och kategorier vävs samman och påverkar varandra. I centrum för en intersektionell analys är kategorierna kön (könsidentitet och könsuttryck inkluderat), klasstillhörighet, sexualitet och etnisk tillhörighet och hur de påverkar vilka vi är och våra roller i en samhällsstruktur.
Ta del av ett självskattningstest om normer på Kunskapsguiden.se
Genom att göra ett självskattningstest kan du bli mer uppmärksam på hur olika positioner och grupptillhörigheter kan ge dig fördelar i vissa situationer och bli till nackdelar i andra.
Självskattningstest om normer, Socialstyrelsen (pdf)
Psykisk ohälsa – Ingenting om oss utan oss – Arvsfonden, på webbplatsen yumpu.com
Anhörigas situation
Den som lever nära någon som drabbas av ohälsa vill kunna vara ett stöd, bidra med kunskaper och vara en resurs när vården utformar insatser och behandlingar. Ofta upplever de anhöriga istället att man tvingas rycka in när samhällets stöd inte fungerar som det är tänkt.
År 2015 gjorde NSPH en undersökning bland anhöriga till personer som drabbats av psykisk ohälsa. Många beskrev en utsatt situation med ständig oro för sin närstående. Frågan om anhörigas situation har också en tydlig genusaspekt – det är oftast en mamma, fru, syster, svärmor eller väninna som axlar ett tungt ansvar när samordningen av olika vårdinsatser brister.
Yrkesintroduktion för baspersonal som arbetar med personer med funktionsnedsättning
Läs mer och lyssna på anhörigas röster hos NSPH (Projekt för ökad kunskap om psykisk hälsa)