Hur kan GIRFEC-arbetet se ut mer konkret runt ett barn i skolåldern? Är det alltid skolan som är basen för arbetet i Skottland?
– Hur arbetet ser ut i detalj beror på barnet och vad saken gäller, men barnets named person, ansvariga namngivna person, är alltid någon från skolan när barnet är i skolåldern. Ansvaret att agera utgår alltså från skolan, men det betyder inte att det alltid är skolan som sedan har ansvaret för själva insatserna. Det är vanligt att det är någon från socialtjänsten som blir lead professional, ansvarig samordnare, när det finns högre grad av oro och barnet behöver insatser från både skola och socialtjänst.
– Ofta börjar arbetet med att barnets ansvariga namngivna person snabbt gör sig en uppfattning om situationen, och sedan samlar relevant skolpersonal till ett första möte. Under mötet tittar skolan på den information som finns om barnet för bedömning och analys. Mötet leder till en första plan, där en av punkterna oftast är att göra en mer grundlig utredning. Men redan det första mötet kan mynna ut i konkreta insatser direkt. Bedömningar, planering, insatser och uppföljning fortsätter sedan utifrån behoven.
Familjen är delaktig i planeringen
Om skolan anser att fler aktörer behöver vara med kallar de till ett multi agency assessment meeting, ett möte för att gemensamt bedöma situationen. Skolan kontaktar också familjen, som är delaktig i såväl kartläggningen som planeringen och insatserna. En första gemensam insats kan vara att både skola och socialtjänst träffar familjen:
– Om hembesök blir aktuellt delar man upp ansvaret utifrån tillit, trygghet och vad som ger bäst möjlighet till goda resultat. Därför bör det vara den person med bäst relation till familjen som går, inte nödvändigtvis den som annars har ansvar för den typen av möten. Kanske är det bästa i en viss situation att en lärare hälsar på hos familjen, och att socialsekreteraren kommer till skolan för att träffa familjen där.
Verksamheterna använder samma dokument
Hur kan dokumentationen se ut runt barnet?
– Allas bedömningar samlas i en shared assessment, en gemensam utredning. De olika verksamheterna använder samma dokumentmall, och ibland skriver alla till och med i samma, enda dokument. Det gör att vi får ett gemensamt språk för det vi gör, och en större, mer nyanserad bild än om de olika verksamheterna belyste helt olika aspekter av barnets liv på ett verksamhetsspecifikt sätt. Samma sak gäller för child’s plan, barnets personliga plan. Den är också gemensam och samordnad.
Familjerna är alltid delaktiga i arbetet – betyder det att de också är med och använder verktygen som välbefinnandehjulet och världstriangeln?
– Inte nödvändigtvis, verktygen fungerar framför allt som stöd för personalen att se vilken information de behöver få fram och analysera. Det professionella språket och interna uttryck kan skapa oro och avstånd i en stressad situation. Därför får familjen i stället se och tycka till om den dokumentation som blir resultatet.
Tydlighet kring sekretess viktigt
Vad har du för erfarenheter av utmaningarna runt sekretess och samtycke?
– Som personal är det viktigt att det finns ett tydligt system runt samtycke, sekretess och informationsdelning, så att man kan känna sig trygg med att ingen kommer att råka illa ut på grund av sekretessfrågor. Samtidigt ska ingen behöva vara rädd för att dela information som kan vara viktig för barnets bästa. Det här är den enskilt största utmaningen, och den kräver bra handledning och en tydlig och modig ledning. Generellt krävs vårdnadshavarnas samtycke i varje steg i arbetet, något som också kan vara utmanande ibland:
– Det kan behövas en del samtal med familjen, och information om hur vi vill hjälpa till och vilken information som behöver delas då. Samtidigt gäller det att hela tiden tänka på att bara dela den information som verkligen behövs i arbetet. Grundprincipen i Skottland är att vi bara delar information med varandra om den är nödvändig och proportionerlig.
En utmaning att släppa stuprörstänkandet
Har du några exempel på viktiga framgångsfaktorer för att GIRFEC-arbetet ska
bli bra? Vilka är utmaningarna?
– Tidiga insatser handlar om att snabbt få överblick över hela situationen, se behoven, bedöma riskerna och sedan hitta lösningar utifrån det som fungerar för barnet. Vi behöver hitta vägen tillsammans. Då är det av största vikt att alla inblandade är beredda att gå utanför sina vanliga roller och göra det som kommer att fungera för barnet.
– Det är också det svåra med GIRFEC, att släppa stuprörstänkandet. Som socialsekreterare kan jag inte bara se barnet som en klient, skolan kan inte bara se en elev och vården kan inte bara se en patient – alla måste se hela bilden. Då är det viktigt att våga lyssna på varandra.
Vilken typ av struktur och resurser behöver man som personal för att arbetet med tidiga, samordnade insatser ska bli bra?
– Det behövs alltid ett tydligt arbetssätt att luta sig mot. Som socialsekreterare kommer jag in i barns liv, in i deras hela värld, och även rakt in i föräldrarnas föräldraskap. Det är känsligt. Ett tydligt, strukturerat ramverk som GIRFEC gör arbetet transparent och säkert. Alla kan se vad som sker, inklusive familjen, vilket skapar trygghet. Ramarna gör det också tydligt hur arbetet ska gå till och vad det ska bygga på.
– Vi som arbetar med barn måste också hela tiden komma ihåg att det är mycket känslor inblandade i det vi gör – både hos oss själva och hos barnen och familjerna. Det är viktigt att lyssna och att hela tiden sätta barnets välmående i centrum.
Samarbete över verksamhetsgränserna
Hur går det till i Skottland när personal ska läras upp i att arbeta med GIRFEC?
– Varje skotsk kommun har ett eget team som ansvarar för upplärning och läromaterial lokalt, men man använder förstås också det nationella material som finns och skapar läraktiviteter runt det. Allt GIRFEC-material ligger öppet och samlat på skotska regeringens webbplats. Men det är inte bara arbetssättet alla behöver kunna, utan också hur man samarbetar över verksamhets- och yrkesgränser. Vi som ska göra det här behöver lära oss och utvecklas tillsammans.
Används även förebyggande
Många exempel på GIRFEC-arbete börjar med att någon signalerar oro för barnet på något sätt. Används GIRFEC också för att identifiera tidiga tecken på risk, utan konkret oro?
– Ja, modellen används också förebyggande i Skottland, för alla barn, inte bara vid oro eller sårbarhet. Indikatorerna för välbefinnande, SHANARRI, används till exempel redan inom mödravården och av barnhälsovården vid hembesök. Det gör att det finns en tydlig bild av barnets värld redan från början, och vi får en kronologi över hur barnets liv har sett ut från start.