Delarna i modellen för evidensbaserad praktik är kunskapskällor som den professionelle väger samman vid val av insats: personens situation och kontextuella omständigheter, personens erfarenheter och önskemål och bästa tillgängliga kunskap. Det är i skärningsfältet mellan dessa fyra källor som den evidensbaserade praktiken skapas.
Personens situation och kontextuella omständigheter
Man behöver naturligtvis ta hänsyn till personens situation och behov. Finns det flera hjälpbehov? Hur omfattande och akuta är dessa? Hur ser personens situation ut i övrigt när det till exempel gäller familj, nätverk, arbete och bostad? Det är information som behöver relateras till de insatser som verksamheten har att erbjuda. De kontextuella omständigheterna kan se olika ut i olika kommuner och beroende på sammanhang. Det finns därför en mängd olika hänsyn att ta i en viss situation, till exempel lagstiftning, lokala riktlinjer och tillgängliga resurser.
Personens erfarenheter och önskemål
Delaktighet är en hörnpelare i evidensbaserad praktik där personens önskemål ska väga tungt vid val av insats. Varje person bidrar med sin egen kompetens och är expert på upplevelsen av sin egen hälsa och ohälsa. Hen har den bästa kännedomen om sin egen kropp och sin egen situation. En person som upplever att en insats är relevant är mer engagerad i behandlingen och det ökar sannolikheten för att insatsen blir till hjälp.
Bästa tillgängliga kunskap
Val av insatser ska grunda sig på ett så gediget och tillförlitligt underlag som möjligt. Bästa tillgängliga kunskap handlar om att beakta kunskap om nyttan av olika insatser. Det innebär att man behöver känna till om det finns vetenskapligt stöd för de åtgärder som genomförs och vilken effekt som kan förväntas. För att en metod ska anses vara evidensbaserad ställs höga vetenskapliga krav på kunskap om dess effekter.
Eftersom det inte finns vetenskaplig kunskap om alla insatser som används i socialt arbete får man många gånger stödja sig på annan kunskap. Det kan till exempel vara kunskap om nyttan med insatser från den egna verksamheten i form av lokalt producerad kunskap från arbetet med individbaserad systematisk uppföljning. Oavsett om det finns stöd för en viss insats eller inte, är det inte självklart att den ska användas i det enskilda fallet. Det viktiga är att vara öppen med vilken kunskap som finns om insatserna och att följa upp resultatet för de enskilda individerna.
Professionell expertis
Kunskapskällorna saknar inbördes rangordning. Sammanvägningen av dem görs i dialog mellan den professionelle och individen. Grunderna för val av insats redovisas öppet. Denna transparens är en väsentlig del av en evidensbaserad praktik, bland annat eftersom det underlättar utvärdering, vilket bidrar till kunskapsbyggande. Den professionelle behöver alltså, tillsammans med individen, bedöma om en viss insats kommer att fungera för just den här personen. Denna bedömning beaktar bästa tillgängliga kunskap, om de insatser och åtgärder som är aktuella i ljuset av individens situation, till exempel praktiska förutsättningar att delta i en insats och individens önskemål och erfarenheter.
Metodguiden – Socialstyrelsen
I Metodguiden samlar Socialstyrelsen bedömningsmetoder och insatser som är aktuella för socialt arbete i Sverige. Att en metod finns med i Metodguiden innebär inte att Socialstyrelsen rekommenderar den metoden framför andra. Syftet med guiden är att ge objektiv och transparent information till verksamheter som vill bedriva en evidensbaserad praktik.