Samsjuklighet är vanligt bland personer med missbruk eller beroende
Med samsjuklighet menas att en person samtidigt uppfyller diagnostiska kriterier för två eller flera sjukdomar. Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt bland personer med missbruk eller beroende. En kartläggning som Socialstyrelsen genomfört, baserad på inrapporterade diagnoser till myndighetens nationella patientregister, visade att 51 835 personer (10 år och äldre) vårdats för intag av beroendeframkallande substanser 2017. Av dessa hade 64 procent av kvinnorna och 52 procent av männen också vårdats för en eller flera psykiatriska diagnoser under perioden 2016–2018.
Hos personer med missbruk eller beroende är ångest, depression, ADHD och personlighets-syndrom vanligt förekommande. Bland personer som söker hjälp för missbruk eller beroende har ungefär en tredjedel en ångestsjukdom och ännu fler en depression. Den psykiatriska samsjukligheten är mer påtaglig hos äldre personer som haft ett långvarigt beroende, vanligt förekommande är ångest, demens, minnesproblem och förvirring, samt överdos och självmord.
Omvänt är beroende också vanligare bland personer med psykisk ohälsa än i befolkningen i övrigt. Omkring 20-30 procent av de personer som är aktuella i vården på grund av psykisk ohälsa har samtidigt ett missbruk eller beroende. Inom den specialiserade psykiatrin är det personer med psykossjukdomar och bipolär sjukdom som har högst förekomst av samtidigt missbruk eller beroende.
Hur samsjuklighet uppstår
Det finns olika sätt att förklara hur samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroendeproblematik uppstår och hur de kan kopplas till varandra. Varför sådan samsjuklighet är vanlig kan förstås mot bakgrund av åtminstone fyra (inte varandra uteslutande) förklaringsmodeller:
- Skadligt bruk eller beroende samexisterar med psykisk sjukdom på grund av gemensamma riskfaktorer.
- Skadligt bruk eller beroende är en konsekvens av självmedicinering vid existerande psykisk sjukdom.
- Skadligt bruk eller beroende orsakar bestående psykisk sjukdom som fortskrider oberoende av drogkonsumtionen
- Temporär psykisk sjukdom som orsakas som konsekvens av intoxikation eller abstinens från specifik drog
Psykiatrisk samsjuklighet behöver uppmärksammas
Det är viktigt att psykiatrisk samsjuklighet uppmärksammas och att personen får behandling för både beroendet och de andra psykiatriska tillstånden samtidigt eftersom personer med samsjuklighet har en ökad risk för ett sämre förlopp. För särskilt vårdkrävande kan det finnas behov av mer omfattande insatser, anpassningar och stöd. Även behandlingsresultat och följsamhet till exempelvis läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende (LARO) kan sannolikt bli sämre om det finns en samtidig psykisk sjukdom.
Stöd, vård och behandling vid samsjuklighet
Behandling och insatser för både beroendet och de psykiatriska tillstånden involverar flera huvudmän och förutsätter samordning. Hälso- och sjukvården och socialtjänsten har utifrån sina ansvarsområden ett gemensamt ansvar för klienter och patienter med missbruk eller beroende och samtidig annan psykiatrisk diagnos. Personer med samsjuklighet behöver vård och stöd av flera verksamheter inom såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Det är viktigt att se till personens hela livssituation, att bedöma personens totala vård- och stödbehov och tillsammans med denne noggrant identifiera problemen.
När en person har missbruk eller beroende och annan samtidig psykiatrisk diagnos kan det krävas längre behandlingstider och ett stödjande, pedagogiskt förhållningssätt. Det är viktigt med realistiska mål som inte bara fokuserar på drogfrihet utan också på att öka personens livskvalitet.
Utöver vård för beroendet och de psykiatriska tillstånden krävs i regel även andra insatser, exempelvis hjälp till försörjning, stöd att hitta och behålla ett boende, stöd i anhörigkontakter och hjälp med sysselsättning. Vissa personer kan behöva hjälp att samordna sina vård- och stödåtgärder med hjälp av en case manager eller ett personligt ombud.
Samordnad planering
När en person har behov av insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska regionen tillsammans med kommunen upprätta en individuell plan. Särskilda bestämmelser om samordnad individuell plan (SIP), finns i 2 kap. 7 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL och 16 kap. 4 § HSL. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga det ansvar som kommunen och regionen har för samarbete, även på ett individuellt plan.
I bestämmelserna anges att en individuell plan ska upprättas när den enskilde har behov av insatser både från socialtjänsten och hälso- och sjukvården, förutsatt att planen behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda och att den enskilde samtycker till det. Det räcker att en av huvudmännen gör bedömningen att en plan behöver upprättas för att skyldigheten ska inträda för båda.
För personer med omfattande behov, såsom personer missbruk eller beroende och annan psykiatrisk diagnos, bör regionen och kommunen utgå från att det finns behov av en individuell plan. För personer som skrivs ut från sjukhus, med fortsatta behov av insatser från både kommun och region, är det den fasta vårdkontakten som ska ta initiativ till en samordnad individuell plan, enligt 4 kap. 1 och 3 §§ i lagen om samverkan vid utskrivning.