Utredning och omhändertagande

Ett effektivt omhändertagande och en hög tillgänglighet inom hälso- och sjukvården är viktigt för att snabbt kunna bedöma hur allvarligt en persons tillstånd är och kunna erbjuda rätt behandling i ett tidigt skede.

Många personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom söker vård inom primärvården. Barn och ungdomar söker även vård inom exempelvis elevhälsan, psykiatriska mottagningar för barn och ungdomar eller barn- och ungdomsmedicinska mottagningar. Därför är det viktigt att primärvården och andra verksamheter har möjlighet att bedöma och utreda de personer som söker sig dit. Att verksamheterna erbjuder individanpassad vård och att tillgängligheten är hög är också betydelsefullt. Hög tillgänglighet innebär snabb tillgång till besök, telefontillgänglighet, öppethållande, bemanning och personal med kunskap om psykisk ohälsa.

Effektivt omhändertagande

Personer med depression och ångestsyndrom kan ofta få försämrad livskvalitet och svårt att klara såväl vardag som arbetsliv. Om personen inte får rätt behandling i tid finns risk för att funktionsförmågan försämras, att sjukdomen blir långvarig och att personen återinsjuknar. Att inte få rätt behandling kan även medföra risk för självmord.

De flesta personer med depression eller ångestsyndrom söker vård inom primärvården. Därför är det angeläget att primärvården har en hög tillgänglighet när det gäller att snabbt erbjuda en strukturerad första bedömning av såväl vuxna som barn och ungdomar, och att därefter kunna erbjuda en adekvat behandling.

Sjukdomsförloppet vid depression och ångestsyndrom är ofta växlande med risk för återfall och nya depressionsepisoder och i vissa fall är tillstånden långdragna. Störst risk för återkommande depression har personer med tidig debut av depression, där risken för återfall är 60–70 procent. Även ångestsyndrom i tonåren har visat hög återfallsrisk i vuxen ålder.

En god kontinuitet i vårdkontakten och en aktiv uppföljning av förlopp och behandling ökar följsamheten till behandlingen och förbättrar prognosen över tid. En god kontinuitet behövs såväl inom en och samma vårdnivå som i överföringen från primärvård till specialiserad vård, och från barn- och ungdomspsykiatri till vuxenpsykiatri.

Diagnostik vid misstänkt depression eller ångestsyndrom

Många psykiska sjukdomar och syndrom kan i ett första skede likna varandra symtommässigt och därför kan det vara svårt att ställa rätt diagnos. Samsjuklighet med andra psykiska eller kroppsliga sjukdomar är också vanligt och depressions- och ångestsymtom kan ofta förekomma vid missbruk av alkohol och narkotika.

Det kliniska samtalet är en viktig utgångspunkt för den diagnostiska processen, men räcker inte alltid för att diagnostisera depression eller ångestsyndrom. För att öka den diagnostiska tillförlitligheten behöver den kliniska bedömningen kompletteras med strukturerade eller semistrukturerade diagnostiska intervjuer.

M.I.N.I. ­– stöd för diagnostik

MINI är en kortfattad strukturerad diagnostisk intervju som är utvecklad för att kunna kartlägga olika psykiska sjukdomar och kan användas som ett stöd i diagnostiseringen vid depression och ångestsyndrom. MINI kan även ge viktig information om eventuell samsjuklighet såsom missbruk eller beroende.

För att använda MINI krävs utbildning och kunskap om psykiska sjukdomar, den diagnostiska processen och användandet av diagnostiska intervjuinstrument. Helst ska samma bedömare göra både den kliniska bedömningen och MINI.

Mer om M.I.N.I. – stöd för diagnostik vid psykisk ohälsa inom primärvården

Nationella vård- och insatsprogram

De nationella vård- och insatsprogrammen bygger på nationella riktlinjer och andra kunskapssammanställningar men är utformade för att möta behovet av kunskap i eller inför mötet mellan personal och individ. Syftet med programmen är att öka användningen av evidens- och erfarenhetsbaserad kunskap.

Flera sjukdomar samtidigt

Att en person har flera sjukdomar samtidigt är vanligt vid depression och ångestsyndrom. Till exempel är det vanligt med neuropsykiatriska tillstånd, andra psykiatriska funktionsnedsättningar, smärtproblem och missbruk eller beroende. Det är viktigt att samsjuklighet med till exempel missbruk eller beroende uppmärksammas och att dessa personer med får hjälp med båda tillstånden samtidigt.

Undersökning av samsjuklighet med kroppslig sjukdom

Samsjuklighet med kroppslig sjukdom är vanligt vid depression och ångestsyndrom. Personer med depression och även i viss mån personer med ångestsyndrom dör i genomsnitt 5–10 år tidigare än personer som inte har dessa sjukdomar. Dödsorsaken kan exempelvis vara hjärt-kärlsjukdom, diabetes, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), astma eller cancer. Därför är det angeläget att hälso- och sjukvården även uppmärksammar och utreder olika kroppsliga symtom, för att kunna upptäcka och behandla eventuell kroppslig samsjuklighet.

Samsjukligheten med olika kroppsliga sjukdomar ser olika ut för olika psykiatriska tillstånd. Personer med depression har ofta diabetes, hjärt-kärlsjukdom eller någon neurologisk sjukdom. Personer med ångestsyndrom har oftare hjärtbesvär, mag- och tarmproblem och höga blodfetter jämfört med den övriga befolkningen.

Hos barn och ungdomar med depression och ångestsyndrom är kroppslig samsjuklighet ofta mer förknippat med exempelvis huvudvärk, magont och trötthet.

Somatisk undersökning vid utredning inom det nationella vård- och insatsprogrammet

Bedömning av suicidrisk hos ungdomar och vuxna

Vid både depression och ångestsyndrom finns en ökad risk för suicidtankar och suicidförsök. Om en person har gjort ett tidigare suicidförsök eller exempelvis visar tecken på instabilitet, har känslor av hopplöshet eller suicidtankar finns en kraftigt ökad risk. Hälso- och sjukvården bör därför bedöma risken för suicid både under den pågående utredningen och under behandlingen.

Grunden för suicidriskbedömningen är en klinisk bedömning av patienten. Den kliniska bedömningen utgår från en strukturerad kartläggning av de viktigaste riskfaktorerna för suicid, såsom tidigare suicidförsök och psykiatrisk diagnos inklusive substansmissbruk. I kartläggningen ingår också att identifiera om personen har eller har haft suicidtankar, suicidplaner, självskadebeteende eller andra tecken på instabilitet. Dessutom ingår det att kartlägga personens livssituation, funktionsnivå och sociala nätverk. En klinisk bedömning av suicidrisk förutsätter god samtalsfärdighet, och kunskap om och erfarenhet av att göra en klinisk suicidriskbedömning. Att upprätta en säkerhetsplan ingår också.

Som stöd för att kartlägga och bedöma risken för suicid eller suicidförsök finns särskilda bedömningsinstrument, såsom intervjuformulär och riskbedömningsskalor eller skattningsskalor.

Mer om riskbedömning för självmord hos barn och unga

Om suicid på webbplatsen Samlat stöd för patientsäkerhet

Faktagranskad av: Socialstyrelsen. Senast granskad:

Prenumerera på nyhetsbrevet!

Håll dig uppdaterad genom att prenumerera på Kunskapsguidens nyhetsbrev – få nyheter och uppdateringar direkt i din inkorg.

Så behandlar Socialstyrelsen dina personuppgifter