Vi ser över innehållet på sidan
Denna sida kommer snart uppdateras utifrån ny kunskap i våra nationella riktlinjer för vård och stöd vid adhd och autism.
Barn med autism och intellektuell funktionsnedsättning får ofta diagnos i tidig förskoleålder. För barn med autism och begåvning inom normalvariationen är det vanligare med diagnos i låg- och mellanstadieåldern, även om funderingar ofta väckts tidigare. Några får inte diagnos förrän som vuxna, ibland efter många år av diffusa svårigheter och personligt lidande.
Vid autism finns svårigheter med ömsesidigt socialt samspel och kommunikation, och nedsatt föreställningsförmåga med begränsad variation i beteenden, aktiviteter och intressen. Diagnostik vid autism syftar till att beskriva typiska symtom och dess yttringar och hur dessa påverkar det vardagliga livet.
En diagnostisk utredning är aktuell om en person har symtom som kan förknippas med autism, och som skapar allvarliga problem för personen att fungera i vardagen.
Utredningen syftar till att förklara de svårigheter och begränsningar som personen har i sin vardag. En diagnos kan underlätta förståelsen, och ge underlag för ett lämpligt bemötande, anpassningar och planering av stöd- och behandlingsinsatser.
Läkare och psykologer utreder
Vid misstanke om autism gör ett team inom den specialiserade hälso- och sjukvården en utredning, som ofta benämns som en neuropsykiatrisk utredning. Resultatet blir en kartläggning av styrkor och svagheter, och behov av insatser och stöd.
För att utreda barn och unga behövs en specialutbildad läkare, det vill säga en barnpsykiater, barnneurolog eller barnläkare med särskild kompetens inom området, och en psykolog med god kunskap inom området.
När det gäller vuxna gör en psykiater och en psykolog en neuropsykiatrisk utredning inom den specialiserade psykiatrin.
Vid den neuropsykiatriska utredningen, både för barn och vuxna, kan även andra personalkategorier medverka, till exempel kurator eller arbetsterapeut.
Både vid utredningen av barn och vuxna gör teamet en noggrann genomgång av personens utveckling sedan tidig barndom. De gör också en bedömning av den aktuella situationen och av personens starka och svaga sidor. Tillsammans med ett flertal tester och ibland medicinska undersökningar, ligger genomgången och bedömningen till grund för beslutet om kriterierna för diagnos kan anses vara uppfyllda.
Vanligen ställs diagnosen under barndomen men allt fler diagnosticeras först i vuxen ålder. De har då ofta haft betydande svårigheter och psykisk samsjuklighet är inte ovanlig. Många har även haft svårigheter med arbete, studier och partnerskap.
Utredningen består av olika delar
Utredningen kan ha olika utformning och omfattning men följande delar bör ingå:
- intervju med personen och personens föräldrar eller annan närstående
- observation av personen vid testsituationen
- kartläggning av hur personen fungerar i förskola, skola eller på arbetet genom skattningsformulär, intervju eller observation
- neuropsykologisk utredning med psykologtestning
- medicinsk utredning
- samlad bedömning
- skriftligt utlåtande
- återföring av utredningsresultatet till personen det gäller, föräldrar eller andra anhöriga eller närstående, och när det gäller barn till förskole- eller skolpersonal (efter samråd med vårdnadshavare).
Självskattning vid utredning av ungdomar och vuxna
Vid utredning av ungdomar och vuxna kompletterar man intervju och observation med självskattningsskalor. Självskattning är ett strukturerat sätt att inhämta personens egen bild av sina svårigheter och hans eller hennes kapacitet till självinsikt. Resultatet från självskattningen kan utgöra en utgångspunkt för diskussion om personens upplevda problem i vardagen.