Kognitiv beteendeterapi, KBT, och motiverande samtal, MI, är de vanligaste behandlingsmetoderna vid spelproblem.
Personer med spelproblem kan även få stort stöd av sina anhöriga och andra närstående. Därför kan den som möter en person med spelproblem hjälpa till genom att med samtycke från denna person även involvera anhöriga och andra närstående.
Psykologisk och psykosocial behandling
Kognitiv beteendeterapi, KBT, har starkast stöd av behandlingsmetoderna för spelproblem. Men stödet är begränsat och hur effektiv metoden är på lång sikt är oklart. Även MI används, men vilken effekt behandlingen har är osäkert.
Kognitiv beteendeterapi, KBT
Kognitiv beteendeterapi, KBT, är ett samlingsbegrepp där flera olika behandlingsinriktningar och behandlingskomponenter ingår. KBT har sin teoretiska grund dels i kognitiv teori om kognitiva bias och förvrängningar, dels i beteendeteori om inlärning och modellinlärning. Inom KBT finns en rad olika interventioner, till exempel kognitiv omstrukturering, mindfulness, beteendeaktivering, exponering och social färdighetsträning. KBT innebär i allmänhet att behandlingarna följer en utprövad manual som behandlaren förväntas följa.
En typisk KBT-behandling för spelproblem varar i 8–12 veckor med en session i veckan. KBT-behandling kan ges individuellt eller i grupp och har även prövats som internetförmedlad behandling.
Motiverande samtal, MI
Motiverande samtal, MI, är en samtalsteknik som utgår från att patienten själv har kunskap om sina önskvärda mål och hur de ska nås. Behandlarens uppgift blir då att genom samtalet locka fram och stödja patientens egna tankar och åtaganden om vad som är önskvärda mål och hur de ska nås.
Korta interventioner kan ha bra effekt
Interventioner för spelproblem handlar bland annat om enskilda stödsamtal via telefon, självhjälpsböcker och nätbaserad självhjälp. Redan ganska begränsade insatser kan ha stora effekter på spelproblem, men tillräckligt vetenskapligt underlag saknas för att avgöra hur effektiva metoderna är.
Övriga psykologiska behandlingar
Vissa psykologiska behandlingar för spelproblem har inte utvärderats på ett systematiskt sätt. Det gäller till exempel 12-stegsmetodik, systemisk familjeterapi och integrativ terapi. För dessa behandlingar finns inte tillräckligt vetenskapligt stöd men de kan ändå ha effekt.
Begränsad erfarenhet av att behandla med läkemedel
Det finns inga läkemedel som har utformats specifikt för spelproblem och erfarenheten av medicinsk behandling är begränsad. I nuläget saknas alltså ett tillräckligt starkt vetenskapligt underlag för att klarlägga om läkemedel har någon effekt på spelproblem.
Spontant tillfrisknande är möjligt
Många personer med spelproblem tillfrisknar på egen hand, eller har spelproblem i perioder för att sedan ha perioder då de inte har spelproblem. Men ekonomiska problem som orsakats av spelande kan kvarstå långt efter att spelproblemen har upphört.
Personer som tillfrisknar från spelproblem på egen hand använder sig många gånger av strategier som att:
- sysselsätta sig med tidskrävande aktiviteter som inte går att förena med spel
- få stöd av anhöriga eller andra närstående
- undvika situationer och platser relaterade till spel.
Personer som tillfrisknar spontant har oftast mindre komplexa problem med liten grad av samsjuklighet och relativt stabil livssituation jämfört med personer som inte tillfrisknar spontant.
Risken för återfall är hög
Risken för återfall för personer som har genomgått behandling för spelproblem är generellt sett hög. Många återfaller inom några månader. Behandlaren behöver därför förbereda patienter i behandling och anhöriga på att återfall är vanligt, men att man kan förebygga och lindra effekterna. Återfallsprevention som syftar till att förebygga återfall är ett vanligt inslag i KBT-behandling för spelproblem.
Anhöriga och närstående kan vara bra stöd
Personer med spelproblem kan få stort stöd av sina anhöriga och andra närstående. Därför kan de involveras i behandlingen om personen samtycker till det. Men anhöriga och andra närstående behöver ofta få kunskap om mekanismerna bakom spelproblem och beroendeproblem för att förstå spelarens situation.
Spelproblemen kan förvärras om okunskapen hos anhöriga och andra närstående leder till att de möjliggör mer spelande. Det kan ske om de lånar ut pengar, betalar skulder eller tar över hushållssysslor.
Att ha anhöriga eller andra närstående ökar sannolikheten för att personer med spelproblem söker behandling och de brukar ange omtanke om anhöriga och närstående som en viktig anledning att söka behandling. Dessutom ökar sannolikheten att personer med spelproblem stannar kvar i behandling och att behandlingen blir framgångsrik.
Vanliga frågor från anhöriga och andra närstående
Anhöriga och andra närstående undrar ofta om de ska betala spelarens skulder och om de ska kontrollera spelarens ekonomi. De undrar också om det går att spela kontrollerat.
Ska vi betala spelarens skulder?
De flesta inriktningar för behandling rekommenderar att anhöriga och andra närstående inte ska betala skulder eftersom det kan möjliggöra fortsatt spelande.
Ska vi ta över kontrollen över spelarens ekonomi?
Många gånger tar anhöriga och andra närstående i praktiken över hela eller delar av ekonomin för en person om har spelproblem. Ofta kan lösningen vara bra tillfälligt, men den är inte alltid hållbar i längden.
Anhöriga och andra närstående kan gärna ge tillbaka kontrollen över ekonomin gradvis till personen med spelproblem, istället för hela ansvaret för ekonomin på en gång.
Går det att spela kontrollerat?
Vissa personer kan klara av att spela kontrollerat, men ofta känns det tryggast för anhöriga och andra närstående om personen med spelproblem slutar spela helt.
Stöd och behandling till anhöriga och andra närstående
Anhöriga och andra närstående drabbas ofta hårt av spelproblemens konsekvenser och kan vara i stort behov av behandling och stöd på olika sätt. De behöver ofta både ta hand om sina egna problem som har orsakats av spelproblemen, och finnas till hands för personen med spelproblem.
Anhörigas och andra närståendes egna behov
Anhöriga och andra närstående kan ofta uppleva att deras egna behov har blivit åsidosatta, att relationen till personen med spelproblem är ansträngd och att rollen som anhörig eller annan närstående har en alltför dominerande plats.
Anhöriga och andra närstående upplever ofta en stark ilska och besvikelse gentemot spelaren. En del skäms eller känner skuld för att de inte har förstått tidigare vad som har hänt, eller känner ett delat ansvar inför vad som har hänt. Anhöriga och andra närstående kan ha behov av flera olika typer av insatser som tillgodoser behovet av både psykologisk stöd och behandling och praktisk rådgivning kring ekonomiska och juridiska frågor.
Gemensamt för många behandlingar för anhöriga och andra närstående är att de innehåller information om spel och spelproblem, praktisk problemlösning och olika moment som syftar till att förbättra relationen till personen som spelar.
Barn som anhöriga
I varje barns grundläggande rättigheter ingår att få omvårdnad, få växa upp under trygga förhållanden med närvarande vuxna och att få utvecklas i sin egen takt utifrån sina egna förutsättningar.
När en förälder eller annan närstående har allvarliga svårigheter påverkar det hela familjen, familjeklimatet, förutsättningarna för föräldraskap, vardagen och hur barnen mår.
När socialtjänsten och hälso- och sjukvården möter vuxna med allvarliga svårigheter som är föräldrar eller lever med barn, behöver de uppmärksamma barnens situation och behov av stöd, hjälp och i vissa fall skydd.
Socialnämnden har ett särskilt ansvar för att barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och det stöd som de behöver. Socialtjänsten har både möjlighet och skyldighet att följa utvecklingen för barn som far illa eller riskerar att fara illa. Socialnämnden ska verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden.
Stödlinjen för spelare och anhöriga
Stödlinjen för spelare och anhöriga är en nationell insats för personer med spelproblem och deras anhöriga. Stödlinjen erbjuder råd och stöd via telefon, chatt och e-post varje vardag mellan 9–21. Stödlinjen drivs av Centrum för psykiatriforskning vid Karolinska Institutet och Region Stockholm.