Självskadebeteende behöver alltså inte handla om att vilja ta sitt liv. Men självskadebeteende både med och utan avsikt att ta sitt liv kan finnas hos en och samma person. Forskning tyder dessutom på att självskadebeteende utan att försöka ta sitt liv är starkt kopplat till att senare göra suicidförsök.
Risk- och skyddsfaktorer för suicid - sida i tema Suicid och suicidprevention
Man kan skada sig själv på olika sätt. Det är vanligt att rispa, skära, bränna, slå sig själv, eller att ta överdoser av läkemedel, alkohol eller andra skadliga ämnen.
Självskadebeteende är vanligast bland ungdomar och unga vuxna. Det börjar ofta i de yngre tonåren men kan även börja i vuxen ålder. Fler flickor än pojkar skadar sig själva. Det är vanligare att flickor skär sig och tar tabletter medan pojkar oftare slår eller bränner sig själva.
Beteendet kan vara allt från lindrigt till mycket svårt. Skadorna kan vara livshotande och kräva akutsjukvård eller inläggning.
Många har andra psykiatriska tillstånd samtidigt
Det finns en stor variation mellan dem som skadar sig själva. En del har ingen annan psykisk ohälsa, men ungefär 80 procent av dem som söker vård för självskadebeteende har också andra psykiatriska tillstånd, så kallad samsjuklighet. Vanligast är depression, olika ångestsyndrom inklusive posttraumatiskt stressyndrom, skadligt bruk, personlighetssyndrom och ätstörning.
Hos personer med autism och intellektuell funktionsnedsättning är det vanligt med så kallat repetitivt eller stereotypt självskadebeteende. Det innebär att man upprepar beteenden som till exempel att dunka i huvudet eller dra sig i håret. Beteendet fyller ofta en självstimulerande eller lugnande funktion. Det kan också hänga ihop med svårigheter att kommunicera.
Behandling och vård
Inom den psykiatriska specialistvården finns flera psykologiska behandlingar för att minska självskadebeteendet och lära sig hantera sina känslor. Ofta används dialektisk beteendeterapi, DBT, mentaliseringsbaserad terapi, MBT, och emotion regulation group therapy, ERGT.
Tema Psykologiska behandlingsmetoder
Nationella självskadeprojektet har tagit fram de här rekommendationerna för vården av patienter med självskadebeteende:
1. Individer med självskadebeteende ska bemötas med medkänsla, respekt och värdighet.
2. Bedömning på akuten ska ske med hänsyn till individen
s fysiska och psykiska hälsa samt sociala omständigheter.
3. Individer med upprepat självskadebeteende ska erbjudas en ut-redning utifrån sin specifika situation.
4. Behandlaren och individen arbetar tillsammans fram en krisplan för riskhantering, som inkluderar sårbarhets- och skyddsfaktorer.
5. Behandlaren och individen kommer tillsammans överens om en individualiserad behandling.
6. Vårdgivaren ska erbjuda behandling strukturerad för självskadebeteende och eventuell samsjuklighet.
7. Om vården överförs mellan två enheter utses en kontaktperson som samordnar insatser och gör upp en plan med individen.
För varje rekommendation finns fördjupad information. Läs mer om rekommendationerna hos Nationella självskadeprojektet.
Nationella självskadeprojektet är en del av Uppdrag psykisk hälsa, som bedrivs av organisationen Sveriges Kommuner och Regioner.
Unga som självskadar – hur hjälper vi dem på bästa sätt?
Hur kan vi bäst förstå och hjälpa unga som självskadar? I detta webbinarium varvas egen erfarenhet med bästa tillgängliga kunskap och fokus på hur vården kan utvecklas framåt. Webbinariet avslutas med gemensam dialog om vägen vidare.
Personlig krisplan
En personlig krisplan används i hälso- och sjukvården för att förebygga och hantera kriser som kan uppstå när någon börjar må sämre psykiskt.
Nationellt vård- och insatsprogram för behandling av självskadebeteende
Vård- och insatsprogrammen tas fram av nationella arbetsgrupper (NAG) med deltagare från regioner och kommuner med spridning över landet. Arbetet sker inom ramen för Nationellt programområde (NPO) psykisk hälsa som är en del av Nationellt system för kunskapsstyrning. Innehållet i VIP:ar bygger på nationella riktlinjer och andra kunskapsssammanställningar och riktar sig till medarbetare i hälso- och sjukvård, socialtjänst och skola.