Tvångs- och begränsningsåtgärder

Tvångs- och begränsningsåtgärder är enligt gällande regelverk inte tillåtna i vården och omsorgen. Undantag finns för nödsituationer.

Tvångs- och begränsningsåtgärder upplevs ofta som kränkande och inverkar negativt på personens värdighet och självkänsla. Ändå förekommer dessa åtgärder. Ibland på grund av obetänksamhet eller kunskapsbrist, men det kan också handla om välvilja i situationer som personalen menar är svåra att förhålla sig till. Att exempelvis inte få använda åtgärder som personalen eller närstående bedömer som nödvändiga för att skydda den enskilde kan bli ett dilemma. Många situationer som uppstår och riskerar att leda fram till att tvångs- och begränsningsåtgärder används kan förebyggas och undvikas.

Vad är tvångs- och begränsningsåtgärder?

En tvångs- och begränsningsåtgärd är en åtgärd som syftar till att begränsa eller att utöva tvång mot den enskilde. Enkelt uttryckt kan man säga att det handlar om att vidta åtgärder mot den enskildes vilja. Det kan exempelvis handla om att tvingas genomgå en läkarundersökning eller tvångsmedicineras och att personal i smyg blandar medicin i maten för att den enskilde ska bli trött och passiv.

Till tvångs- och begränsningsåtgärder hör även frihetsberövande åtgärder. Det kan exempelvis handla om situationer när den enskilde är inlåst, eller när han eller hon begränsas från att röra sig fritt genom fasthållning eller att använda hinder som brickbord, bälten eller sänggrindar. Den enskilde ska alltså fritt kunna röra sig inomhus, utomhus och däremellan, men också vara fri att röra den egna kroppen.

Varför är tvångs- och begränsningsåtgärder inte tillåtna?

Vård och omsorg bygger på frivillighet enligt socialtjänstlagen, SoL, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, hälso- och sjukvårdslagen, HSL och patientlagen. Detta betyder att man inom vården och omsorgen i regel inte får vidta åtgärder mot den enskildes vilja. Därutöver är alla personer enligt grundlagen skyddade mot frihetsberövande och påtvingade kroppsliga ingrepp från det allmänna (2 kap. 6 och 8 §§ regeringsformen, RF). Detta skydd får endast inskränkas med stöd av lag. SoL, LSS och HSL innehåller inte några regler som tillåter den här typen av inskränkningar.

Exempel på sådana lagar som gör det är:

• lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU
• lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM
• lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT
• lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV.

Utöver att tvångs- och begränsningsåtgärder är otillåtna och kan upplevas som kränkande kan åtgärderna även leda till andra negativa effekter för den enskilda. Det kan bland annat innebära förlust av muskelstyrka, försämrad balans, sämre gångförmåga och inkontinens.

Vad är en skyddsåtgärd?

En åtgärd kan beroende på hur den används antingen vara en otillåten eller tillåten åtgärd, exempelvis att använda ett brickbord. Skyddsåtgärder är tillåtna men inte tvångs- och begränsningsåtgärder.

En åtgärd är att anse som om skyddsåtgärd under följande förutsättningar:

• Den enskilde ska samtycka till åtgärden.
• Syftet med åtgärden ska vara att skydda, stödja, hjälpa eller aktivera den enskilde.
• Syftet med åtgärden får alltså inte vara att kompensera för brister i verksamheten, som till exempel brister i bemanningen, personalens kompetens eller att verksamheten bedrivs i lokaler som inte är ändamålsenliga.

Även om en åtgärd bedöms vara en skyddsåtgärd och därmed tillåten betyder det inte nödvändigtvis att åtgärden är den mest lämpade. Samtliga åtgärder som vidtas inom vården och omsorgen ska vara av god kvalitet och utgå från den enskildes behov och förutsättningar. Därför kan det finnas skäl att både ifrågasätta åtgärdens lämplighet som sådan och söka efter mindre ingripande lösningar som en del i arbetet med att ge den enskilde en bra vård och omsorg.

Diskussionsmaterial om tvångs- och begränsningsåtgärde – med talmanus, hos Socialstyrelsen