Arbetet med SIMBA-teamen startade som ett projekt 2013, då flera aktörer upplevde att barn med psykisk ohälsa ofta bollades runt mellan olika verksamheter. Dessutom fick barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, många ärenden som egentligen inte hörde hemma inom specialistvården. En kartläggning visade att vårdcentralerna behövde bli mer aktiva i att bedöma, utreda och behandla barn med psykisk ohälsa. Dessutom behövdes ett strukturerat sätt att samarbeta med BUP, bland annat för att minska antalet felaktiga remitteringar.
2016 startade de första teamen enligt en modell där representanter från primärvården, elevhälsan och socialtjänsten träffas varje vecka för att samverka runt barn som behöver insatser från både kommunen och regionen.
Poddavsnitt om TSI och arbetet med SIMBA-team
Strukturerad bedömning ser till att barnen hamnar rätt
SIMBA-teamens målgrupp är barn och unga mellan 6 och 18 år med lindrig psykisk ohälsa. Barnen kommer oftast in i teamen via antingen vårdcentralen, elevhälsan eller socialtjänsten. Den verksamhet som träffar barnet först gör en strukturerad bedömning av om verksamheten själv ska arbeta med barnet, eller om det behövs samverkan med andra verksamheter via SIMBA-teamet.
– Alla verksamheter i SIMBA:s upptagningsområde kan lyfta in ett barn i teamet, det finns en särskild hänvisningsblankett att fylla i. Det är vanligt att barn kommer in i teamet när de är i riskzonen för en negativ utveckling, till exempel för att det har blivit svårigheter i skolan och problem hemma, säger Anna Waller, projektledare för SIMBA teamen.
– Även personal som inte hör till det ordinarie teamet kan följa med på möte, till exempel för att ta upp en situation där arbetet har kört fast. De kan vara både från både offentliga och privata verksamheter. Det går också att kontakta en representant i teamet och skicka med sina frågor till mötet. Representanterna är lätta att kontakta, jobbar ofta operativt i sin egen verksamhet och fungerar som en spindel i nätet.
Team med barnpsykolog, familjerådgivare och kurator
Alla SIMBA-team består av en barnpsykolog från primärvården, en representant från socialtjänsten och en representant från elevhälsan, till exempel en kurator eller specialpedagog. Socialtjänsten representeras ofta av en familjerådgivare.
– Familjerådgivning ryms inom socialtjänstens uppdrag, och kan ges som en insats utan att socialtjänsten gör en utredning och biståndsprövning utifrån socialtjänstlagen. En familjerådgivare kan till exempel träffa föräldrarna medan psykologen träffar barnet. Det är också ofta mer hjälpsamt för familjen, förklarar Anna Waller.
Fokus på barnets behov av stöd
Teamens representanter är fasta och är med på mötena varje vecka. Barnen och deras vårdnadshavare deltar inte, men det är en vanlig slutsats att någon eller några från verksamheterna behöver träffa familjen för någon typ av insats. Under mötena försöker representanterna hitta konkreta lösningar. Ibland föreslår man gemensamma insatser, till exempel runt problem i skolan där läget är låst mellan familjen och skolan.
– Det vi gör i SIMBA-teamen är att vi låter bli att prata generellt om vem som har vad i uppdrag, och i stället pratar om själva barnet och vad barnet behöver för stöd.
– Arbetet i teamet gör att vi kommer bort från diskussionen på strukturell nivå, eftersom vi känner varandra genom vår samverkan. Då är det är lättare att tillsammans fokusera på individen och behoven, berättar Anna Waller som själv är barnpsykolog och primärvårdens representant i ett av SIMBA-teamen.
Arbetet i teamen ger färre återremisser från BUP
En gång per månad deltar en representant från BUP vid SIMBA-teamets möten. Representanten kan vara med och resonera om barnets situation och eventuella behandlingsförsök inom primärvården.
– Ibland kan det vara svårt för teamen att avgöra om barnets problem ska anses som lindrigt och är primärvårdens uppdrag, eller om det kräver specialistvård och därmed hör till BUP. Då är det värdefullt att ha BUP med och få deras inspel, säger Anna Waller.
Projektet har sett i sin löpande uppföljning att det främst är remisser från vårdcentraler som återremitteras. En vanlig anledning till att remisser återsänds är att det inte framgår tydligt varför ärendet hör till specialistvården eller vad remittenten har gjort. Uppföljningen har också visat att inget av de barn som remitterats till specialistvård efter att de varit aktuella i SIMBA-team har återremitterats, och att ett fungerande SIMBA-arbete i kommunen verkar leda till färre återremitteringar generellt.
Vidare har uppföljningen visat att det behövs rutiner som låter olika professioner konsultera varandra, så att barnen inte bollas mellan olika verksamheter på grund av oklarheter. Ett konkret sätt att uppnå det är att alltid låta remisserna innehålla direktnummer till den som har skickat remissen.
Fler samtycken med tydligare blanketter
Innan SIMBA-teamen tar upp ett ärende behövs samtycke från vårdnadshavarna. Samtycket gäller bara att teamet diskuterar ärendet, inte att information förs vidare till vem som helst i verksamheterna. Det som bestäms i mötet återkopplas till föräldrarna, så att de har möjlighet att samtycka eller ifrågasätta de förslag på insatser som teamet ger. Anna Waller berättar att projektet har arbetat särskilt med samtycket för att inte insatserna ska bromsas upp i onödan.
– I början fick vi oftare nej, innan det blev tydligt exakt vad samtycket gällde och varför vi ber om det. Nu när vi ger tydligare information om vad samtycket innebär är det fler som samtycker till samverkan. Sådant kan annars bli känsligt, särskilt i mindre kommuner där många känner varandra.
Svårare att få med elevhälsan från privata skolor
En utmaning som projektet har märkt av är att det ofta är svårare att få med privata skolors elevhälsa i SIMBA-arbetet.
– Eventuellt har vi inte tillräckligt mycket dialog med dem. Det är också vanligt med konsulter som har delar av elevhälsouppdraget på visstid, och alltså inte är anställda direkt av skolan och på plats hela tiden. Då kan det vara svårare att säga att ”jag ska vara med i SIMBA”. Det behöver vi fundera på, säger Carina Westerelve, processledare.
Uppföljningen visar att de flesta familjer är nöjda
Projektet följer bland annat upp SIMBA-teamens möten, antal ärenden och antal remisser till BUP. Dessutom följer man upp barnens och familjernas upplevelse av arbetet i teamen. Den senaste uppföljningen från våren 2019 visar att
- de allra flesta har fått träffa någon, till exempel psykolog, inom 4 veckor, men ofta tidigare än så
- alla svarande anser att de har blivit bemötta med respekt och på ett hänsynsfullt sätt
- 85 procent är helt och hållet nöjda med den hjälp de fått via SIMBA-teamen, och övriga 15 procent är delvis nöjda
- nästan 70 procent av de som varit aktuella för samverkan på något sätt tycker att samverkan har varit till nytta för dem.