Personer med språkstörning har ofta svårare att få vänner och att fördjupa relationer jämfört med andra. Den som inte behärskar språkliga funktioner på samma sätt som andra kan få svårigheter med att lösa konflikter och att inleda, fördjupa och upprätthålla vänskaps- och parrelationer. Ofrivillig ensamhet beskrivs som ett stort problem både av svenska intresseorganisationer och i den vetenskapliga litteraturen. Men det är inte heller så att alla med språkstörning saknar vänner.
Nära vänskap ställer krav på kommunikation
Det krävs språklig förmåga för att skapa kontakt och för att fördjupa en relation. Vanligt är att personer med språkstörning lär sig ”uppstartsfraser och uttryck” för att inleda kontakt med andra, men att den språkliga förmågan sedan inte räcker till för att fördjupa kontakten. I en svensk enkätundersökning, gjord av Riksförbundet Attention svarade två tredjedelar att de språkliga svårigheterna gjorde det svårt för dem att få vänner. Har man nära kontakter är det ofta med den egna familjen.
”Det kan vara svårt att förmedla med kroppsspråk och ordens betoning vad jag vill. Andra läser av mig fel och tror inte alltid på vad jag säger”.
En annan svårighet är att hänga med i ett pågående samtal.
”När man väl har formulerat det man vill säga, pratar alla redan om något annat”.
Samma sak gäller kontakter på sociala medier.
När det gäller att hitta någon att leva med uttrycker en nära anhörig att ”man vill ju ha någon som är likadan ungefär i sitt sätt att resonera, kunna ta ställning och diskutera, det kan ju inte han då”.
Sämre förmåga att lösa konflikter
Redan i förskoleåldern börjar vi träna på att lösa konflikter. Att bli sams igen bygger generellt på att barn börjar pratade med varandra. Barn med språkstörning undviker ofta situationer som kräver att man pratar. En svensk studie visade att barn med språkstörning löste färre konflikter och använde färre lösnings- eller förhandlingsstrategier än jämnåriga utan språkliga problem. Det kan göra att de inte får träning i konfliktlösning på samma sätt som jämnåriga. Därför anser en del forskare att strategier för att initiera och upprätthålla ömsesidiga kamratrelationer behöver läras ut till barn med språkstörning för att minska risken för konflikter och underlätta konfliktlösning.
Normal prosocial förmåga räcker inte för att kompensera
Med prosocial förmåga menas exempelvis att man ställer upp för andra, hjälper till och delar med sig. Prosocial förmåga är en känd skyddsfaktor för goda relationer och skulle till viss del kunna kompensera för språkliga svårigheter i en relation. I en studie utvecklade alla unga med språkstörning en normal prosocial förmåga. Däremot krävdes en större prosocial förmåga än hos andra utan språkliga problem för att skapa och upprätthålla relationer.
Risk för mobbning
Att ha en funktionsnedsättning ökar risken för att bli utsatt för mobbning. Det gäller även personer med språkstörning. I engelska undersökningar fann man att risken var tre gånger större att bli mobbad i skolan för den som hade en språkstörning jämfört med andra elever. Risken att utsättas för mobbning minskade ju äldre barnet med språkstörning blev. Däremot var sannolikheten för att inte accepteras socialt eller att bli retad även som vuxen fortsatt större för personer med språkstörning än för personer utan språkliga svårigheter.