Om språkstörning

En språkstörning kan ge olika typer av språkliga svårigheter för olika personer. Ofta är det svårt att uttrycka det man vill säga och det är vanligt att man har svårt att förstå både talat och skrivet språk.

En person som har en språkstörning kan inte lära sig sitt eller sina modersmål på samma sätt och i samma takt som jämnåriga. En språkstörning kan ge olika typer av språkliga svårigheter för olika personer. Vanligt är att förståelsen av både talat och skrivet språk är nedsatt. Personen kan ha ett bristande ordförråd, ha svårt att hitta ord och att formulera meningar och berättelser. Det blir svårt för personen att uttrycka det hen vill säga samtidigt som hen riskerar att missuppfatta eller inte förstå det andra säger och det hen läser.

Språkstörningen märks inte alltid så tydligt utåt och hörs inte alltid i talet för utomstående, men kan påverka många situationer i vardagen.

Ibland beskrivs språkstörning som:

  • impressiv språkstörning, som innebär att man har svårigheter med språkförståelse  
  • expressiv språkstörning, som innebär att man har svårigheter med uttrycksförmåga
  • generell språkstörning, som innebär att man har svårigheter med både förståelse och uttrycksförmåga.
  • pragmatisk språkstörning, som innebär att man har svårigheter med att veta på vilket sätt språket används i sociala sammanhang.

En del forskare menar att det är tveksamt om det är meningsfullt att dela upp språkstörning i ovanstående underdiagnoser.  De menar att de flesta har svårigheter med både förståelse och uttrycksförmåga men på olika sätt och i olika grad. Det handlar snarare om individuella variationer inom det språkliga området.

Beroende på hur stora svårigheter en person har med språk bedöms svårigheterna som milda, måttliga eller grava. Men även milda svårigheter ger problem i vardagen. Diagnosen språkstörning ställs om en persons språkliga förmåga ligger avsevärt under jämnårigas på flera områden. Språkstörning blir en funktionsnedsättning när de språkliga svårigheterna blir praktiska och sociala problem för personen i vardagen.

Svårigheter som inte beror på språkstörning

Vid en språkstörning är det hjärnans sätt att arbeta med språk som är orsaken till svårigheterna. Att vara flerspråkig eller att inte ha möjlighet att höra och tala ett språk tillräckligt mycket för att kunna lära sig det, leder inte till språkstörning. Talar en person flera språk ska samma typ av svårigheter finnas på samtliga språk för att det ska vara en språkstörning.

Språkstörning är inte samma sak som:

  • Språkförsening. Barn med språkförsening behöver längre tid på sig för att lära sig sitt eller sina modersmål men de kommer ikapp sina jämnåriga så småningom.
  • Talstörning eller uttalssvårigheter. Personer med uttalssvårigheter har svårt att uttala orden korrekt, ofta på fonologisk grund eller på grund av artikulationssvårigheter.
  • Dyslexi. En person med dyslexi har svårt att avkoda text och stava, det vill säga att se vad det står och koppla det till rätt språkljud och vice versa.
  • Torftigt språk. En person med torftigt språk har inte haft chansen att lära sig språket. Ofta genom att inte ha varit tillräckligt exponerad för aktuellt språk, vilket till exempel leder till ett begränsat ordförråd.
  • Intellektuell funktionsnedsättning. En intellektuell funktionsnedsättning (tidigare utvecklingsstörning) är en generell begränsning av kognitiv förmåga som påverkar många teoretiska och praktiska områden, inte bara språket.

För de flesta är språkstörningen varaktig

Mycket forskning och insatser kring språkstörning har fokuserat på småbarnsåren. Däremot har språkliga problem för äldre barn och vuxna inte uppmärksammats i samma utsträckning. Språkstörning är en utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning. Det innebär att de språkliga begränsningarna visar sig under uppväxten, ofta i förskoleåldern. Men precis som vid andra utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar finns svårigheterna ofta kvar upp i vuxen ålder. Hos de flesta bedöms en språkstörning som varaktig även om de språkliga svårigheter personen har kan förändra sig över tid. Eftersom språket utvecklas långsammare hos den som har en språkstörning ökar skillnaden i språklig förmåga över tid jämfört med jämnåriga. Hos barn med grav språkstörning är de språkliga svårigheterna ofta tydliga från tidig ålder. För barn med mild till måttlig språkstörning blir språkliga problem tydligare efter hand, särskilt från mellanstadieåldern och uppåt. Graden av språkstörning och det stöd man får avgör till stor del hur det går senare i livet.

Språkstörning är vanligt

Trots att språkstörning är vanligt är det en ganska okänd funktionsnedsättning.

Språkstörning verkar vara den vanligast förekommande neuropsykiatriska funktionsnedsättningen och har rapporterats hos ungefär 7 procent av normalbegåvade barn i förskoleåldern och skolåldern. Därutöver har  2-3 procent av barnen språkliga svårigheter som motsvarar en språkstörning tillsammans med intellektuell funktionsnedsättning eller annan känd relaterad diagnos (såsom autismspektrumdiagnos eller hörselnedsättning). Hos 1-2 procent är de språkliga svårigheterna så stora att språkstörningen betraktas som grav. Sammantaget pekar det mot att ungefär 10 procent av alla barn har språkliga svårigheter som motsvarar en språkstörning och som därmed påverkar vardag, inlärning och sociala kontakter.

Exakt hur många personer som har fått diagnosen språkstörning i Sverige är inte känt. Det är idag inte möjligt att föra statistik över detta. Avsaknaden av statistik kan vara en delförklaring till att språkstörning är en så pass okänd funktionsnedsättning.

Svårt att uppmärksamma språkstörning

Språkstörningar påverkar många aspekter av mänskliga livsområden men språkliga problem är inte lika uppmärksammade som andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Kanske beror det på att språkliga problem ofta inte märks utåt hos unga och vuxna som inte har några svårigheter med själva uttalet. I ett vanligt samtal kan det vara svårt för omgivningen att uppfatta språkliga svårigheter när personen själv kan styra över innehåll och ordval.

 Olika svårigheter som personer med språkstörning kan uppleva är

  • att personer med språkstörning själva har svårt att veta om man förstått ”rätt”, det vill säga förstått det som samtalspartnern avsåg att förmedla och därför inte signalerar problem med förståelse.
  • att det i flera sammanhang finns ett stigma kring att ”inte hänga med, inte förstå eller inte kunna prata” vilket kan göra att personer väljer att inte visa problem med förståelse eller oförmåga att få sagt det man velat.
  • att personer med språkstörning kan sakna ord och begrepp för att beskriva hur det fungerar eller inte fungerar för dem.  

Svårare att identifiera flickor med språkstörning

Språkstörning uppges vara ungefär lika vanligt hos flickor och pojkar. Tidigare har man utgått ifrån att det är många fler pojkar än flickor som har språkliga problem, men anglosaxiska studier tyder på att det snarare är svårare att identifiera flickorna tidigt.

Faktagranskad av: Socialstyrelsen. Senast granskad:
Källor:
Kunskapsläget kring förekomst och konsekvenser av språkstörning för normalbegåvade unga och vuxna i ett livsperspektiv, Socialstyrelsen, 2022

Prenumerera på nyhetsbrevet!

Håll dig uppdaterad genom att prenumerera på Kunskapsguidens nyhetsbrev – få nyheter och uppdateringar direkt i din inkorg.

Så behandlar Socialstyrelsen dina personuppgifter