Antipsykotiska läkemedel används för att minska psykotiska symtom och bidra till återhämtning. Personen som får behandling och den behandlande läkaren behöver arbeta tillsammans, för att kunna hitta en bra behandling som har tillräcklig effekt och så få biverkningar som möjligt.
Med antipsykotiska läkemedel kan psykotiska symtom som hallucinationer och vanföreställningar minska. Då blir det lättare för den som har en psykossjukdom att delta i annan behandling och andra insatser för stöd och återhämtning, exempelvis arbetsrehabilitering.
Vanligt med biverkningar
Det finns många olika antipsykotiska läkemedel. De olika läkemedlen kan ha olika effekter på både symtom och biverkningar för olika personer. Därför är det ofta nödvändigt att pröva flera preparat och doser för att hitta det som passar en viss person.
Vanliga biverkningar är att gå upp i vikt, höga blodfetter, muntorrhet, stelhet, skakningar, yrsel, trötthet, rastlöshet, förstoppning och ökad risk för diabetes. Ibland kan det vara svårt att veta om ett problem kan vara en biverkan eller ett symtom på sjukdomen. Då är det viktigt att ta upp den frågan med den behandlingsansvariga läkaren.
Uppmärksamma biverkningar och stödja behandlingen
Unga människor eller personer som inte tidigare har behandlats med antipsykotiska läkemedel är ofta särskilt känsliga för biverkningar. Kraftig viktuppgång hos en person som påbörjat behandling med antipsykotiska läkemedel är inte ovanligt. Vården behöver därför, i samband med insättning av antipsykotisk behandling för första gången, vara särskilt uppmärksam på om vikten förändras.
Övervikt, höga blodfetter och diabetes kallas ibland för metabola rubbningar.
Ofta kan också närstående och annan personal, till exempel boendestödjare inom socialtjänsten, bidra med observationer hur man uppfattar att ett läkemedel påverkar en person.
Vården och omsorgen behöver förebygga och följa biverkningarna. Till exempel kan läkemedelsbehandlingen kombineras med insatser som främjar fysisk aktivitet och hälsosamma matvanor. Socialtjänstens verksamheter, som gruppboenden, sysselsättningsverksamheter och boendestöd kan bidra med aktiviteter som främjar fysisk aktivitet och hälsosamma matvanor.
Läs mer om att förebygga och behandla fysisk ohälsa vid psykossjukdom.
Många personer med psykossjukdom behöver också stöd i behandlingen, till exempel någon som påminner dem om att ta sina läkemedel eller delar ut dosförpackade läkemedel. Här kan personal i socialtjänsten ha en viktig roll för att läkemedelsbehandlingen ska kunna fungera.
Utforma och justera behandlingen tillsammans
När beslut om läkemedelsbehandling ska tas är den sjuka personens uppfattning viktig. Det gäller både personens uppfattning om ett visst läkemedels effekter och biverkningar, och hens önskemål utifrån tidigare erfarenheter. Både personen och de närstående behöver få tillräcklig och anpassad information om läkemedlen för att kunna delta i beslutsfattandet.
Läkemedelsbehandlingen behöver följas, utvärderas och kunna justeras löpande, i nära samarbete mellan personen och vården. Personalen i vården och socialtjänstens verksamheter kan bidra genom att uppmärksamma tecken på biverkningar, särskilt när ett nytt läkemedel börjar användas eller när en dos ändras. Personalen kan även ge stöd åt personen och de närstående att uppmärksamma möjliga biverkningar.
Personen och hens behandlande läkare behöver tillsammans gå igenom läkemedelsbehandlingens effekter och biverkningar minst en gång om året, med en strukturerad utvärdering.
Om personen vill sänka dosen eller byta preparat behöver det göras försiktigt och i samarbete mellan personen och vården. Man behöver ofta följa tätt hur det går och vara uppmärksam på tidiga tecken på återinsjuknande.
Även det som de närstående och andra som möter personen i vardagen ser, exempelvis arbetsledare på en arbetsplats eller boendestödjare, kan vara viktigt för att tidigt uppmärksamma negativa förändringar i personens hälsotillstånd efter en ändring av dos eller preparat.
Det är bra att ha en krisplan, där personens tidiga tecken på återinsjuknande beskrivs och det tydliggörs vem som ska göra vad.
Både läkare och annan personal behöver kompetens, rutiner och tid för att kunna arbeta på det här sättet.
Källor:
Nationella riktlinjer för vård och stöd vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd Socialstyrelsen, 2018.
Nationell utvärdering av vård och stöd vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd Socialstyrelsen, 2022.
Nationellt kliniskt kunskapsstöd: Schizofreni. Sveriges regioner, 2023.
