Om nationella minoriteter

De fem nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Att en person tillhör en nationell minoritet baseras på självidentifikation och etnisk förankring i gruppen och bygger helt på frivillighet.

Gemensamt för de nationella minoriteterna är att de har funnits i Sverige under lång tid. De har en uttalad samhörighet baserad på språklig, kulturell eller religiös tillhörighet. Gruppen har också en önskan att behålla sin identitet. De nationella minoriteternas kultur är en levande del av det svenska samhället och en del av vårt gemensamma svenska kulturarv. Den samiska minoriteten är också Sveriges urfolk. Uppskattningsvis utgör de nationella minoriteterna tillsammans cirka 10 % av Sveriges befolkning.

Samtidigt som de nationella minoriteterna erkändes i Sverige erkändes även fem nationella minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Några av språken har dessutom flera varieteter och samtliga av dessa är också erkända.

Minoriteternas rättigheter och minoritetslagen

De nationella minoriteternas särskilda rättigheter regleras bland annat i lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Lagen innehåller bestämmelser om de nationella minoriteternas rätt till information och inflytande, och rätten att i sina kontakter med myndigheter få använda sitt eget språk.

Lagen är uppdelad i allmänna bestämmelser som gäller alla fem minoriteterna i hela Sverige och förstärkta rättigheter som gäller språkanvändare av finska, meänkieli och samiska, företrädelsevis inom dessa språks förvaltningsområden.

Allmänna bestämmelser

I de allmänna bestämmelserna i lagen framgår att samtliga kommuner, regioner och flera statliga myndigheter har en skyldighet att informera minoriteterna om deras rättigheter och det allmännas (offentlig verksamhet som utövas genom staten, kommunerna eller regionerna) ansvar enligt minoritetslagen.

Det allmänna har även ett särskilt ansvar att skydda och främja de nationella minoritetsspråken och främja möjligheterna för minoriteterna att behålla och utveckla sin kultur. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.

I de allmänna bestämmelserna finns även kravet på att förvaltningsmyndigheter håller strukturerade samråd med de nationella minoriteterna i syfte att ge dem inflytande över beslut i frågor som berör dem.

Om det finns personal som behärskar något av de nationella minoritetsspråken är kommuner även skyldiga att erbjuda äldreomsorg där hela eller en väsentlig del av verksamheten bedrivs på minoritetsspråket. Kommunen ska även beakta den äldres behov av att upprätthålla sin kulturella identitet.

Förstärkta rättigheter i förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska

Det finns tre språkliga förvaltningsområden i Sverige: ett för finska, ett för meänkieli och ett för samiska. Förvaltningsområdena utgörs av kommuner och regioner som anslutit sig till något eller flera av dessa språkliga områden.

I förvaltningsområdena har språkanvändare av finska, meänkieli och samiska rätt att använda språken i sina kontakter med myndigheterna och rätt till förskola och äldreomsorg där hela eller en väsentlig del av verksamheten bedrivs på minoritetsspråken. Under 2020 ingick 84 kommuner och 15 regioner i ett eller flera förvaltningsområden: 66 kommuner i det finska, 25 kommuner i det samiska och 10 kommuner i förvaltningsområdet för meänkieli.

Läs mer

Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk hos Riksdagen

Meddelandeblad – Nationella minoriteter och minoritetsspråk hos Socialstyrelsen

Europarådets konventioner skyddar

De nationella minoriteterna skyddas av två konventioner som Europarådet har tagit fram: Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (språkstadgan).

Sedan Sverige godkände konventionerna år 2000 har vi ett särskilt politikområde vars övergripande mål och syfte är att skydda de nationella minoriteterna, stärka deras möjlighet till inflytande och stödja deras språk så att de kan överleva och utvecklas i Sverige.

Minoritetspolitikens tre delområden

Målet med den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna, stärka deras möjligheter till inflytande och att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Diskriminering och utsatthet

Att ge skydd åt de nationella minoriteterna innebär att diskriminering på grund av etnicitet eller tillhörighet till nationell minoritet ska bekämpas och att de nationella minoriteterna ska ges förutsättningar att delta i samhällslivet på lika villkor som majoritetsbefolkningen.

Inflytande och delaktighet

Att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande innebär att förvaltningsmyndigheterna ska samråda med minoriteterna i frågor som berör dem. Samråden ska ske genom en strukturerad dialog i syfte att uppmärksamma minoriteternas synpunkter i beslutsfattandet.

Förvaltningsmyndigheter ska dessutom särskilt främja barns och ungas möjligheter till inflytande och samråd, och anpassa formerna efter deras förutsättningar.

Läs mer:

Exempel på verktyg och metoder för dialog med barn och unga hittar du hos Barnombudsmannen, till exempel metoden Unga direkt

Temat Samtal med barn på Kunskapsguiden

Språk och kulturell identitet

Att stödja de nationella minoritetsspråken så att de hålls levande innebär att de nationella minoriteterna ska ges möjligheter att tillägna sig, bruka och utveckla sitt modersmål och utveckla en egen kulturell identitet. De nationella minoriteterna ska kunna överföra sitt minoritetsspråk och sin kultur till nästa generation. De nationella minoritetsspråken utgör en del av det svenska kulturarvet och ska kunna bevaras och utvecklas som levande språk i Sverige.